Kulturskribentens tystnad
Jag sitter och väntar på ett svar. Eller – låt mig kalla det en reaktion. En blinkning. Det är inte arga leken det handlar om. Jag gör inga grimaser. Snarare påminner det om tysta leken. Jag har skrivit en text och genom datorn skickat den till en människa som på detta sinnrika vis står i kontakt med mig.
Denna människa är tyst. Jag försöker vara det också. Hoppas att den surrande datorfläkten döljer det vindlande ljudet inne i min hjärna. Efter någon dag avtar det mer och mer, för att slutligen knappt finnas. Jag är tyst. Bara datorn surrar sin envisa visa.
För att vara fullständigt ärlig väntar jag på många svar. Vissa har jag väntat på i snart ett år, sedan jag började frilansa. Vad jag ville har jag glömt. Eller snarare förpassat till datorns minne – vilket till förväxling är likt en glömska, men en planare sådan. En glömska utan hål.
Jag vet. Kulturredaktionerna har dåligt med resurser: tid, pengar, utrymme. Det enda de har i överflöd är skribenter. På det sättet är de dagens statare, som också bara hade en resurs; barnen. ”Barn är det enda vi får gratis” kan man läsa i Ivar Lo-Johanssons Godnatt, Jord. Skribenter är det enda kulturredaktionen får gratis. Till skillnad från statarbarnen är de dock ytterst väluppfostrade. De sitter tysta framför sina datorer och väntar på att far eller mor ska lägga märke till dem.
Ibland får jag ett svar. Ett ”tack, men nej tack” gör mig nästan lika glad som ett positivt. Jag använder dem som instrument på texterna, fullt medveten om att det är alltför trubbigt. Men det är åtminstone ett svar. Jag har kommunicerat. Kanske varit ofokuserad, kanske blivit missförstådd.
Men vad är denna tystnad som ofta möter mig? Har redaktionens fast anställda glömt hur det var att vänta på det där samtalet eller mejlet? Antagligen, det behöver man ingen psykoanalytiker för att räkna ut. Liksom jag har de själva svarat. De som i dag sitter i redaktionen med en ny text. Minnet av det förra raderas snabbt hos vissa. De som inte sitter där med ett: ”Det här var skräp”.
Det är en tystnad som kanske är särskilt kritisk för kultursidorna. För vad är kultur om inte kommunikation? Det samma borde gälla för samtalet om kultur. Men vad är det samtalet värt om vi inte ens kan skicka ett ”tack, men nej tack” till någon som lagt ned ett antal timmar på att söka i sina hjärnvindlingar för ett sätt att kommunicera en upplevelse? Det är ett samtal där bara de hårdhudade kommer till tals. Och de kan vara nog så goda kulturskribenter. Men det finns det andra som också skulle kunna vara. Som urvalsprincip dem emellan är inte tysta leken det bästa alternativet. Och som princip för ett samtal har det också sina brister.
