Journalistiska ideal måste omformas
Nej, jag tycker inte att den svenska journalistkåren är överlägsen och full av hybris. Inte heller tror jag att mina kolleger inte tar sitt arbete på allvar eller att de anser sig stå över andra. Men läser man ledaren i Journalisten (1/11) får man antagligen den uppfattningen, vilket så klart känns väldigt olustigt.
I Simos årsbok Vad väntar runt hörnet gör jag en presshistorisk genomgång från 1800-talet och framåt. Jag försöker nosa reda på varifrån den journalistiska identiteten egentligen kommer – och besvara frågan hur den står sig i dag.
I texten intervjuas bland annat forskare som berättar om journalisthögskolornas tillblivelse och hur man såg på journalistrollen under 60-talet. Hur resonerade man när man skulle sätta upp kriterier för vad en bra journalist var? Var kom idealen ifrån? Och vad innehåller dessa om vi kikar närmare på dem?
Jag tror att detta är frågor som vi har anledning att diskutera självkritiskt i mycket större utsträckning – inte minst är alla unga studenter som just nu utbildar sig förtjänta av ett sådant samtal. De kommer ju ut till en verklighet där det ställs väldigt många nya kunskapskrav på dem. Förutom att de ska kunna allt som en klassisk journalist skulle kunna på 60-, 70- eller 80-talet, ska de också klara av att vara multireportrar – och dessutom antagligen också vara entreprenörer och uppfinna morgondagens affärer genom att hitta på nya fiffiga lösningar för att fånga den flyende publiken.
Hur ska de kunna möta dessa krav om de har samma förebilder och samma identitet som 60-talets journaliststudenter hade? Det här är, som jag ser det, en oerhört viktig fråga för journalisterna att diskutera.
I dagens upplösning av roller – och ja, en sådan pågår för fullt och gäller inte bara journalister, utan också musiker, fotografer, lärare och så vidare – är det inte längre möjligt för journalisterna att bibehålla samma position i informationsflödet som tidigare. Det innebär inte att journalistik inte är nödvändig (för det är den), eller att den är oönskad. Snarare innebär det att den journalistiska identiteten och de journalistiska idealen måste omformuleras för att klara övergången till en tid då journalister och publik i allt större utsträckning går hand i hand.
Anders Mildner
SVAR: Anders Mildner har sedan sin text i Simos årsbok i debatter fortsatt att hävda att journalistrollen är under upplösning. Jag delar inte hans uppfattning. Inte heller delar jag synen att journalister och publik går hand i hand. Vi måste ändra vårt arbetssätt, bli mer öppna och lyssnande i det vi gör, men det ändrar inte vårt grunduppdrag. Vi ska stå på publikens sida. Den förväntar sig av oss att vi ska granska, beskriva, förklara och sätta händelser i sammanhang. Jag menar också att den (inte längre så nya) tekniken är vår vän som vi ska använda på bästa sätt, inte ett hot som kan vända upp och ner på vår tillvaro.
Helena Giertta
