Javisst mörkar vi!
”Mörkar” svenska journalister uppgifter om exempelvis nationalitet och etnisk bakgrund i samband med rapportering om brott och andra negativa samhällsföreteelser? Javisst gör vi det. Det är en hederssak.
För när det sker, så är det ju alltid med hänvisning till de pressetiska reglerna. Tror vi.
Varje gång en publicering eller icke-publicering av förment känsliga uppgifter debatteras, så hörs de välbekanta formuleringarna ur publicitetsreglernas tionde paragraf. Åtminstone ekande i bakhuvudet.
Så här lyder den:
Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
Men hur mycket etisk vägledning finns egentligen att hämta i denna paragraf – som varit oförändrad i tjugo år eller mer, bortsett från att ordet ras bytts ut mot etniskt ursprung?
Förvånansvärt lite, enligt min mening.
Paragrafen är faktiskt riktigt uselt formulerad. Och den fyller i dag inte sin funktion.
Låt oss ta det från början. Själv studsar jag redan på de första två orden:
”Framhäv inte…”
Vad menas? Skulle hela paragrafen bara handla om på vilket sätt de känsliga uppgifterna presenteras för läsare, lyssnare och tittare? Är det alltså okej att ange ovidkommande och missaktande upplysningar om berörda personer, om det sker tillräckligt diskret?
”Avstå från att ange…” hade varit en rakare formulering.
Jag har i övrigt inte så mycket att invända mot själva katalogen av tillhörigheter – den innehåller helt visst några av de kategorier som vi oftast bygger upp fördomar och stereotyper kring. Möjligen känns ”yrke” en smula daterat.
Låt oss i stället hoppa fram till det mest centrala och problematiska av paragrafens tjugofem ord, nämligen ordet ”det”.
”Det” syftar dels tillbaka på något som redan sagts, dels pekar ordet framåt på de två villkor som måste vara uppfyllda för att satsens imperativ, ”framhäv inte”, ska gälla.
Nu börjar det bli krångligt.
För det första, vad är det som åsyftas med formuleringen ”om det saknar betydelse i sammanhanget”?
Här finns egentligen bara ett rimligt svar, nämligen att ”det” syftar tillbaka på en eller flera av tillhörigheterna i fördomskatalogen, alltså sådant som anses känsligt och därför inte ska framhävas.
Alternativet, att ”det” skulle syfta på själva framhävandet, innebär ingen etisk vägledning. Det blir bara till en allmän uppmaning att inte framhäva det betydelselösa.
Så långt den första syftningen. Här måste det förstås vara en ren bedömningsfråga om en omskriven persons tillhörighet har betydelse i ett givet sammanhang. Det är nu det publicistiska omdömet bör göra entré.
För det andra pekar ”det” även framåt på nästa villkor, som kan skrivas samman till ”om det är missaktande”.
Nu blir det mindre tydligt vad ”det” syftar på och på vilket sätt missaktningen uppstår.
En möjlig tolkning är att ”det” avser precis samma katalog av tillhörigheter som i första fallet.
Kan alltså etnisk bakgrund vara missaktande – i sig? Nationalitet? Kön? Yrke?
Det vill man knappast tro.
Religion? Politisk tillhörighet? Möjligen, i vissa fall.
Regelverkets skapare kan ha velat inskärpa exempelvis: ”Framhäv inte att Kamprad varit nazist, för den uppgiften kan fläcka hans anseende”.
Men var det verkligen sådana specialfall som man hade i åtanke när paragrafen formulerades?
(Homo)sexuell läggning är väl möjligen den kategori som kommer närmast att vara missaktande i sig – eller snarare som en gång i tiden ansågs vara det.
Men min personliga gissning är att ordet ”det” i själva verket syftar framåt, till ordet ”sammanhanget”. Och att paragrafen sålunda innehåller ett rejält syftningsfel.
I så fall skulle dess senare halva hjälpligt kunna omformuleras till: ”… om det saknar betydelse i sammanhanget och detta är missaktande”.
Det missaktande sammanhanget skulle exempelvis kunna vara en brottsmisstanke.
Men det kan ju också vara så att paragrafens författare verkligen anser att det är den omskrivna personens etniska bakgrund, nationalitet, kön etc som i sig är missaktande. Det framstår i så fall som en spegling av en mycket avlägsen tid.
Något som ändå talar för den tolkningen är att den tionde paragrafen sorterats in under rubriken ”Respektera den personliga integriteten”. Det är alltså den omskrivna personens intresse som står i centrum och ska skyddas – inte andra personer som råkar tillhöra samma kategori.
Och därmed är vi framme vid det som är paragrafens största tillkortakommande: Att den över huvud taget inte är tillämpbar i det sammanhang där den som mest brukar åberopas.
Nämligen när vi – ofta på goda grunder – avstår från att länka en person till en viss kategori, för att undvika att missaktning spiller över på andra människor med samma tillhörighet.
För det är ju så vi gör i praktiken, förutsatt att vi bedömer att uppgiften i fråga saknar betydelse i sammanhanget. Vi ”mörkar”.
Sammanfattningsvis: Den inre pressetiska kompassen visar ofta ganska rätt. Men den tionde paragrafen lämnar oss i sticket.
BJÖRN FORSMAN
frilansjournalist
