Gå direkt till textinnehållet

Jag önskar större språklig stramhet

Inte utan viss glädje läste jag Christer Schwabs inlägg om språkmissar (Journalisten 6/2015). Nu går han visserligen bra mycket längre än mej (där skulle han t ex skriva ”längre än jag”) men bara vetskapen att någon bryr sej, som det heter, är tillräcklig.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Mitt privata språk är bemängt med dialektala ord och uttryck, svordomar, slang och annat elände, men i min tidigare profession, korrekturläsarens, ägnade jag mej åt ett snyggt och viktigt språk, det språk jag anser att medierna ska använda om de nu vill säga något.

Vikten av bästa möjliga uttryckssätt lärde mej kolleger av en ännu äldre skola än den jag själv kommit att tillhöra.

Korrektur – som tidningar förr höll sej med – var som en annan språkakademi där vi drillades och hölls efter. Släppte vi igenom ett fel åkte det upp på anslagstavlan dagen därpå. Androm till varnagel. Och oss själva, för vi gjorde aldrig om felet. Hade vi kallat oss ”kränkta” av faktum skulle någon redaktör ha väst: ”sillmjölke!”.

Nu har man inget för att man blev härdad. Den gamla korrekturkunskapen är nonchad ända in i dagens språkvårdarvärldar. 

Jag skriver runt som en annan rättshaverist och påpekar fel. Det har hänt att jag fått tillbaka mitt eget mejl lusläst: Jaha, klaga går bra, men du kan ju själv inte kommatera!

Jag brukar då svara att jag inte heller talar till allmänheten, som en tidning gör, eller ett radio- eller tv-program.

Eller så kan ett svar lyda: ”Oj, då, jaha, men det här är en ung journalist som hade jättebråttom och som egentligen (ijängkligen) är jätteduktig.”

Det betvivlar jag inte. Jag tänkte inte heller att man skulle ha ihjäl den unga och duktiga journalisten utan kanske upplysa om skillnaden mellan ”hägra” och ”lägra”, ”husera” och ”hysa”, att det kanske inte heter ”memorisera” rollen på teatern eller att man inte balanserar på en ”knivsudd” (här skulle en välvillig språkvårdare kunna svara mej att skribentens avsikt nog varit att ytterligare precisera balansaktens svårighetsgrad!)

Jag har sådär femtontusen exempel ytterligare ur verkliga världen, om någon inte har egna.

Av språkvårdare brukar jag också få veta att språk ändrar sej. Över tid, som man säger. Över vad annars, tänker jag då, över stock och sten? När vi nu är inne på direktöversatta engelska uttryck (”over time”) vill jag helhjärtat instämma i CSs punkt nummer 16, där han tar upp ”när det kommer till”. Det har, som sagt, hetat ”när det gäller” eller ”handlar om”, men de fullt gångbara uttrycken tycks väck. Till förmån för direktöversatt engelska.

Åter till hur vi fåkunniga blir upplysta om språkförändringar. Många av oss språkarbetare har ofta några universitetspoäng (eller -betyg) i relaterade (sic!) ämnen. Vi veeeet att språk förändras. Många av oss kan kliva ända ner i språkhistoriens germanska ljudskridning och gå runt, även om jag själv – vid närmare eftertanke – nog måste läsa på först.

Det är en obestridd sanning att språk ändras. Det sker av sej självt, men man borde bjuda motstånd, inte springa bakom och skjuta på. Mediers snabbhet medför att förändringarna rusar och det kanske vore av godo att bromsa. Om inte annat så för unga generationers skull. Vad ska de lära sej i skolan? Vad ska de skriva/säga om de hela tiden får veta att ”det här går ju lika bra, så här kan man också säga, visst, visst”? Tja, jag kan ju säga flörf pjänk utan problem, men det gör jag inte om jag vill bli förstådd. Det är alltså inte av bakåtsträveri jag önskar större stramhet.

Uppriktigt sagt så förväntar, eller i varje fall önskar, jag lite mer klippanischer av dagens språkvårdare. Jag har varit på alltför många språkseminarier och dito dagar där man mest möts av det inombranschenhallelujaiga: ”Gud vad det är härligt med språk, hörrni!

Tja, härligt blir det ju först när man kan ha det till något.

Därmed inte sagt att jag inte kan förstå språkarbetares vanmakt och svåra situation idag.

Jag är ju, exempelvis, inte en av dem som måste sitta och ta emot mejl från såna som mej (jag).

Ändå och återigen: Lite normer dör ingen av. Låtgåmentaliteten är stor även om den ibland kläs i vetenskapliga ord. T ex har jag fått landskapslagar från medeltiden som bevis på ”vad man kan säga”, då jag anmärkt på något hört eller skrivet.

Åter till skolan. Det är ingen vidare tid att undervisa i, när ”allt går”. Hur ställer sej läraren till att eleven skriver ”en human katastrof” (exemplet hämtat ur en tidning och där antagligen en inte alltför jobbig katastrof beskrivs…)? Eller att ”Andreas förlorat 48 kilo” (blir han ledsen, att förlora saker är inget kul) när det på svenska heter ”gått ner”? Eller vad säger läraren om en ”gudabegåvad berättare”? Att det kvittar? Att det finns två närliggande ord som båda är okej att använda: gudabenådad och gudabegåvad? Då måste ju rimligen alla våra personliga felsägningsvarianter godkännas. Antagligen blir det inga fina PISA-resultat av den generösa hållningen.

Å andra sidan ser det väl likadant ut över hela världen, så flörf pjänk på er allesammans!

                                                                               Birgitta Hybinette

 

Läs Christer Schwabs inlägg här.

Fler avsnitt