Hur mycket är vi beredda att offra?

I krönikan riktade jag rätt skarp kritik mot mina kollegor som också var på plats. Mitt intryck var att vissa betedde sig respektlöst, omdömeslöst men framförallt oetiskt i sin jakt efter "bra" bilder på den sörjande familjen. 

 

Kritiken uppmärksammas nu av Kvällspostens krönikör Maria Rydhagen och Expressens chefredaktör Thomas Mattson. Rydhagen tycker att jag har fel och att jag inte passar för jobbet som journalist. "Framgångsrik journalistik handlar om närhet", skriver hon också. Det första är egentligen strunt samma, jag har aldrig träffat Rydhagen och tycker hon att jag borde söka ett annat sätt att tjäna ihop mitt leverbröd så får hon väl tycka det. Det andra är desto viktigare. Närheten och journalistiken. När är man för nära? Var går gränsen mellan att skildra och att tränga sig på?

 

De senaste årens journalistik har tänjt och suddat ut den gränsen. Expressen har en stor del i detta. Deras sensationsjournalistik har i­bland korsat gränsen för all sans och moral i jakten på nyheter. Jag förstår därför att både Rydhagen och Mattsson känner sig manade att gå in i försvarsposition. Det är deras journalistik jag angriper när jag skriver att jag mår dåligt när en fotograf klättrar upp på en bil som fraktar jord till Ardiwans grav.

 

Närhet är bra, att skildra verkligheten är ännu bättre och bägge delarna är en viktig del i god journalistik (Rydhagen skriver "framgångsrik", men vi vill alla ha olika saker här i livet). Det som gör ett bra reportage till ett fantastiskt reportage är medmänsklighet och empati, och någonstans på vägen riskerar kraven på oss att ta bort just den medmänskligheten. Jag tror inte att man måste vara okänslig för att skildra verkligheten, jag tror att man kan visa folks lidande utan att behöva använda en närbildslins. Och jag tror att mantrat "jag gjorde bara mitt jobb" inte är något som vi bör använda som försvarstal.

 

Att öppet kritisera kollegor är aldrig populärt. Jag har fått höra att jag både har en von oben-attityd och att jag förmedlar ett "nobelt lidande" med mina tankar. Men lösningar kommer när man sätter sig ner och diskuterar saken, inte genom pajkastning på olika debattsidor.

Hur mycket är vi beredda att offra för en bra bild?  

Det är en svår fråga och jag har inga svar, men jag tycker att empati, medmänsklighet och respekt är mer än bara ord – det är arbetssätt, även inom journalistiken. Att vara mänsklig är att verkligen våga gå nära.

 

Jag skrev i min krönika att jag är stolt över att vara journalist och det är jag fortfarande. Men jag är ännu mer stolt över att ha möjligheten att arbeta och samtidigt visa respekt för omgivningen och mina medmänniskor. Det finns redan ett vida utspritt förakt för oss journalister. Det föraktet beror inte på att vi har visat för mycket respekt.

 

Dag Ankersen 

reporter, Skånska Dagbladet