Granskning av kriminalvården dramatiserad

Till skillnad från Uppdrag gransknings redaktion har jag direkt erfarenhet av att sitta på en svensk anstalt. Som felaktigt dömd person fick jag tillbringa 3,5 år bakom lås och bom. Under den tiden tog jag reda på alla fakta som gällde den levnadsmiljö i vilken jag hade hamnat. Givetvis har en hel del förändrats sedan min tid i mitten av 90-talet, men de huvudregler som rör saker som upptogs i reportaget är i dag desamma.

I reportaget intervjuades Kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén av en kvinnlig reporter. Hon ville att vi TV-tittare skulle tro att Sverige är en diktaturstat i vilken fångar på anstalt hindras att tala med medier.

En av grundreglerna inom Kriminalvården är att intagna har rätt att skriva brev till och få telefonkontakt med vem de vill. När det gäller telefonkontakt finns en del begränsningar av praktiska skäl och av säkerhetsskäl. Här görs också individuella prövningar i enskilda fall. Men att en intagen skulle hindras från att ha kontakt med medierna är bara ett påhitt från Uppdrag gransknings redaktions sida. Av reportaget framgick att reportern ville skapa ett drama genom att ge sken av att Kriminalvården försöker att dölja någonting.

Annons

I reportaget anklagades Kriminalvården för att ha förflyttat en intagen till ett annat fängelse på kvällstid under vad som målades upp som ”mystiska omständigheter”. Reportern ville få förflyttningssättet att se ut som någon slags makabert försök att behandla den intagne på ett förnedrande sätt. Kriminalvården har sina rutiner enligt vilka en intagen som ska förflyttas inte får någon förvarning. Hans personliga tillhörigheter blir kvar på fängelset och förflyttas sedan till den nye anstalten inom en kort tid. Det är av säkerhetsskäl att detta sker.

I verkligheten är livet bakom murarna inte alls så dramatiskt som programmet försökte framställa det.