Gå direkt till textinnehållet

Fler rättsfall bör bevakas av medierna

Medierna bör vara mer aktiva i att bevaka rättsfall som tas upp i Högsta domstolen. Det anser Fredrik Olsson, chefredaktör Dagens Juridik.

"Många amerikanska dagstidningar har särskilda utrymmen för nyheter som rör USAs högsta domstol. Så är det inte i Sverige. Det betyder inte att det inte finns skäl att granska Högsta domstolen, eller justitieråden för den delen. Det händer att viktiga avgöranden går under radarn, eller att de uppmärksammas först när experter initierar debatt om dem", skriver Fredrik Olsson.

"Det finns gränser för vad domare kan och bör uttala sig om, men domare kan och bör besvara såväl allmänna frågor som frågor om enskilda fall. Det är en uttalad ambition inom Domstolsverkets mediegrupp."

Läs hela debattinlägget här:

 

Fler avsnitt

Fler rättsfall bör bevakas av medierna

Många amerikanska dagstidningar har särskilda utrymmen för nyheter som rör USAs högsta domstol. Viktigare händelser, som prövningen av om regeringen kan tvinga amerikanska medborgare att teckna sjukförsäkring hos privata företag, hamnar på förstasidan.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Så är det inte i Sverige. Få svenskar lär kunna rabbla upp namnen på våra justitieråd. Få journalister också, gissar jag. Jag har läst fler svenska texter om Sotomayor, Rehnquist och Souter än om Victor, Nyström och Toijer. Att det förhåller sig så brukar förklaras med att USAs högsta domstol har ett helt annat politiskt inflytande.

Det betyder inte att det inte finns skäl att granska Högsta domstolen, eller justitieråden för den delen. Det händer att viktiga avgöranden går under radarn, eller att de uppmärksammas först när experter initierar debatt om dem.

I det så kallade mefedronmålet från i somras uttalade domstolen att den övre delen av straffskalan var reserverad för delaktighet i den organiserade narkotikahandeln, och att tabellerna över sambandet mellan mängden narkotika och påföljden skulle fylla en "begränsad funktion". Fokus visade med ett antal fördjupande artiklar om praxisändringen att det går att göra bra journalistik baserad på HDs avgöranden.

Men påfallande ofta är det tyst. Jag bevakade nyligen en förhandling om ett mord som kunde klaras upp först efter en bevisprovokation som ansetts innefattat en kränkning av gärningsmannens rättigheter enligt Europakonventionen. Jag var ensam på åhörarbänken.

Nyhetsredaktioner rapporterar förstås om mål som redan är uppmärksammade. Som Mangamålet och Nordmalingmålet. Men i fall där det kommande prejudikatet är det intressanta blir rapporteringen om domstolens verksamhet mer sporadisk.

Högsta domstolens avgörande om självförvållat rus kan tjäna som exempel. Fram till den 16 september i år var det möjligt att i vissa fall frångå från kravet på uppsåt. Domstolen uttalade att det var märkligt att frågan inte prövats i praxis sedan 1973, och att den tidigare ordningen hade sin grund i en kriminalpolitik som inte bara gick ut på att förebygga brott, utan också på att motverka berusning som sådan.

Domen gick i stort sett obemärkt förbi. Tills den 1 november, då Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg plötsligt skrev att åtalade nu kunde hävda fylla och gå fria. En långtgående tolkning, enligt meningsmotståndarna.

Många rapporterade om domen efter det. Och om polemiken mellan de olika experterna. Exemplet är inte unikt. Hårdraget kan man säga att HDs avgöranden blir omskrivna ett par gånger om året när experter får för sig att skriva debattartiklar om dem.

Bättre kontakter mellan journalister och domare skulle göra journalisterna mindre beroende av experter. Och kanske underlätta för journalister att få upp ögonen för avgöranden som får konsekvenser för deras läsare.

Problemet är att domarkåren har lärt journalistkåren att det ofta är smidigare att vända sig till professorer för kommentarer. Det var inga problem att hitta straffrättsprofessorer som ville bemöta Leijonhufvuds och Wennbergs artikel. Justitierådet Göran Lambertz avstod dock, trots att det "kliade i fingrarna".

Det finns gränser för vad domare kan och bör uttala sig om, men domare kan och bör besvara såväl allmänna frågor som frågor om enskilda fall. Det är en uttalad ambition inom Domstolsverkets mediegrupp. Man kan ha synpunkter på domstolarnas mediehantering, men man kan också ha synpunkter på att domare lärt sig att "inga kommentarer" accepteras.

Men ytterst ansvarar förstås journalisterna själva för sin bevakning. I veckan prövar Högsta domstolen straffvärdet av Mattias Flinks gärningar. Utgången kan bli avgörande för hur länge livstidsdömda som dömts för fler än ett mord får sitta. Återstår att se om tidningarna rapporterar. Och vilka de vänder sig till för kommentarer.

Fler avsnitt