Ett bortglömt kärleksförhållande
Vad ska en tidningschef kunna? Jag läser en platsannons i Länstidningen (Södertälje) den 11 november där tjänsten som tidningens chef utlyses. Thelma Kimsjö, publishern, ska ju gå vidare till VLT i samma koncern, Promedia, en del av Stampengruppen.
Hade jag varit tjugo år yngre skulle jag ha kunnat söka jobbet, rent teoretiskt, jag bor ju i Södertälje och kan stan. Men nej. Det hade jag ändå inte gjort.
För vad är det för person man ska vara för att gillas av Stampengruppen? Du ska "tillföra värden för kunderna, utveckla och öka affären." Du ska ha "stort kommersiellt och publicistiskt intresse". Jo, publicistiken nämns faktiskt – i skuggan av det kommersiella. Och det står också några vackra ord om att skapa relationer, förmedla trygghet och entusiasm och lite fler såna honnörsord. Men det är ingen tvekan om att det är det kommersiella som är grejen. Och jag som prenumerant reduceras till kund.
Jag vill inte vara kund, jag vill vara läsare, jag vill ha en tidning som ger intellektuell stimulans och nya impulser. En tidning som jag känner att jag inte vill vara utan.
En gång i tiden startades tidningar i det här landet för att man hade något att säga. Det var ordet som gällde. Och chefredaktören var viktig som publicistisk förebild. Så var det på LT när Torsten Carlsson, död sedan tre år, var chefredaktör. Han satte en personlig prägel genom sin egen publicistiska insats. Men det är uppenbarligen inte en kvalitet som längre efterfrågas. Inte ett ord sägs i annonsen om den blivande tidningschefens eget förhållande till orden.
Stampenkoncernens modertidning Göteborgs-Posten lade en gång i tiden stor vikt vid orden. Chefredaktören Harry Hjörne blev känd och uppskattad av sin stora läsekrets för sin populära spalt "Små, små ord av kärlek". Hans efterträdare, sonen och sonsonen Hjörne, har väl inte heller varit helt renons på ordkunskap. Och en verklig ordekvilibrist med sinne för humor var och är den välformulerade Pär- Arne Jigenius, signaturen Jigg, som trots att han inte tillhör klanen var den förste utanför familjen Hjörne som fick förtroendet att vara GPs chefredaktör under fyra år på 90-talet. Sedan blev han en likaledes välformulerad pressombudsman, PO.
Vore det inte dags för Stampenkoncernen att återupprätta sitt kärleksförhållande till orden?
Ami Lönnroth
journalist
