Ersätt Melodifestivalen
med kvalitetsprogram

9 februari, 2017

Ulrika Knutson har initierat en debatt om public service i Journalisten. Här vill jag tillföra några synpunkter.

Vad ska vi ha public serviceradio och -TV till, när det finns en uppsjö av kommersiella radio- och TV-kanaler?
Public service kan bara ha ett berättigande om det huvudsakligen producerar och sänder sådana program som inte förekommer i de kommersiella kanalerna. Dessa senare har ett uppdrag från sina ägare att dra in maximalt med pengar genom reklamintäkter, och ju högre tittar/lyssnarsiffror man kan visa, desto villigare är företagen att annonsera i kanalen.

Public service har ett helt annat uppdrag, nämligen att vara till nytta i för publiken. Därmed blir det kvaliteten som är det väsentliga. Det måste finnas ett medvetet och uttalat folkbildningsmål med programverksamheten, det vill säga att ge publiken vad den inte visste att den ville ha. Endast de med goda kunskaper kan fullt ut ta ställning i samhället, och det ska public service hjälpa till med. Det betyder bildande program i alla genrer och är det motsatta till kommersiell programverksamhet.

Det betyder också att man kan sända ytterst ”smala” program för en specialintresserad publik – det måste man kunna kosta på sig – men naturligtvis också underhållande program så länge kvaliteten är hög.

Hur gör man det?
Kulturprogrammen måste bli fler och bättre. Sveriges Radio har till exempel alltid sänt radioteater, ofta av hög klass, som varit mycket avlyssnad och uppskattad. På 60-talet sände SVT ungefär en gång i veckan en teaterpjäs av hög kvalitet, ofta tidlösa klassiker. Man använde förstklassiga regissörer, skådespelare och annan personal.

Dessa teaterföreställningar blev mycket sedda, de blev till underhållning av högsta klass och alla talade om TV-teatern. I dag sänder man huvudsakligen deckare och såpor av högst varierande kvalitet. Har man inte råd att på egen hand producera högklassiga dramaproduktioner kan man mycket väl samarbeta med landets många tal- och musikteatrar.

Vilket musikutbud ska man ha?
Sveriges Radios musikutbud är till allra största delen populärmusik, som sänds i både P3 och P4. Så kallad ”klassisk” musik eller västerländsk konstmusik sänds huvudsakligen i P2 liksom jazz och folk- eller ”etnisk” musik. Dessa genrer behöver ofta en välgjord och kunnig presentation och talrika genomarbetade program om musiken och dess utövare.

”Skvalradio” utan presentation passar inte! SVT bör öka utbudet av västerländsk konstmusik med bra och intresseväckande produktioner. Att ha musik av Johan Helmich Roman som signaturmusik till ”Antikrundan” är helt stilenligt, däremot är det ett fult stilbrott när man avlöser den med diverse popmusik, som skett på senare år.

Nyheter och samhällsprogram?
Självfallet ska public service ha sådant, dock inte varje hel- och halvtimme. Det alltför stora utbudet med ideliga upprepningar av nyhetsinslagen tröttar ut publiken. Ser man Sverige idag 17:30, Rapport 18:00 och de lokala nyheterna 18:30, får man ofta se samma nyhetsinslag tre gånger på mindre än en timma.

Nyhetsnoja! Händer det däremot något verkligt stort kan man bryta pågående sändningar. En god nyhetsbevakning behöver inte leda till tröttande upprepningar av ofta marginellt intressanta nyheter.

Måste man göra så mycket?
Nej! Mycket pengar går i dag till hemsidor och sociala medier. De är förmodligen nödvändiga i det nya mediesamhälle vi lever i, men om pengarna inte räcker till att producera så många timmar radio och television med högsta kvalitet, måste man minska utbudet. Dygnet har bara 24 timmar, och ingen människa kan samtidigt se SVT1, SVT2, Kunskapskanalen, Barnkanalen/SVT24 och lyssna på P1, P2, P3 och P4 riks och lokalt! Valfrihet?

Ge folk tid att göra något helt annat! Public service ska vara ett erbjudande, inte något som prackas på publiken. Färre sändningstimmar betyder inte att det blir tyst i kanalerna eller svart i rutan, bara att man sänder färre timmar i varje kanal men lägger den programfria tiden när minst en av de övriga kanalerna sänder. I dag strävar SVT och SR efter att maximera publiken genom satsningar i hundramiljonersklassen som Melodifestivalen, som tillåts växa över alla breddar, och massor av svindyra sportevenemang. Färre och billigare, kvalitet framför kvantitet, tack! Less is more.
                                   Calle Friedner
                                   redaktör för Jussi Björlingsällskapets tidning

            

Läs hela Ulrika Knutsons krönika här.

 

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies