Ensidigt om biskop Gärtner
Vi journalister får höra, oftast med all rätt, att vi belyser vissa samhällsfrågor eller personer ensidigt. Ett bra exempel på den saken är hur medierna behandlade den framlidne biskopen Bertil Gärtner i Göteborg.
Han var känd för svenska folket som en svartrock, en reaktionär präst som förvägrar kvinnor att bli präster, en mörkerman.
Det påståendet är sant när det gäller den frågan, anser jag, men den andra sidan av biskopens gärning är inte lika väl känd, som till exempel då han återkom till Sverige efter en av sina många utlandsresor och förklarade:
– Nicaragua är ljuset i mörkret.
De som tog del av den nyheten trodde biskopen hade blivit galen, kanske rent av socialist.
Men Gärtner stod på sig:
– Det är min åsikt. Runt omkring i Latinamerika finns det bara elände och fattigdom. De andra staterna gör ingenting för bekämpa orättvisorna men i Nicaragua gör man i alla fall något, sade biskopen.
Han fick frågan om han stödjer sandinisterna som då hade makten i Nicaragua.
– Jag berättar bara vad jag har sett under mina resor, sade Gärtner som var ordförande i styrelsen för Svenska kyrkans mission och reste runt i tredje världen som ett slags svenska kyrkans utrikes- och biståndsminister.
Även om han var motståndare till kvinnor som präster, en hållning som en stor majoritet av svenska folket ogillar, men som många präster inom svenska kyrkan fortfarande gillar, så var han en radikal människa, en rebell som inte gjorde det lätt för sig.
Det är troligt att han blivit ärkebiskop om han gjort avbön i ämbetsfrågan, men det gjorde han inte.
Betecknande för den hållningen var då han polemiserade mot Sveriges första jämställdhetsombudsman, en historia som sannolikt inte är känd utanför Göteborg.
Jämo krävde att biskopen måste ändra sin inställning i ämbetsfrågan ty den strider mot det svenska samhällets jämställdhetsideal.
Men Gärtner sade bara:
– Jag lyder bara Gud Fader.
