En titt i pressarkiven
räcker inte

23 mars, 2016

Häromveckan skrev jag om debatten om biblioteksstök som pågått senaste året . Eftersom vi skriver mycket om arbetsmiljö utgick jag ifrån att det hade blivit värre; mer hot och våld, särskilt på bibliotek i utsatta områden. Och att det är ungdomsgäng som står för ökningen. Det fanns i mitt undermedvetna eftersom det är så debatten låtit.

När jag började granska det som skrivits visade sig ursprungskällan vara en ledartext i Svenska Dagbladet. Där åsiktsskribenten Paulina Neuding till formen gjort en egen nyhet. Den baserade sig på fem pressklipp från lika många år. Samt två anonyma källor, en bibliotekarie och en ”66-årig kvinna”.

Därefter visar sig de flesta ”artiklar” i ämnet komma från just ledarhåll i GP och SVD.

Debatt blev det. Fackförbundet DIK gjorde en omfattande arbetsmiljöundersökning där 1 800 bibliotekarier svarade. Sveriges Radios Kulturnytt skickade enkät till samtliga bibliotekschefer i landet. 247 svarade. Lika många bibliotekarier som ansåg att hot ökat ansåg att de minskat. Hälften att det ser likadant ut. Bland arbetsgivarna ansåg 20 procent att stöket ökat. Nästan lika stor andel att det minskat. 25 tyckte aldrig att det är stökigt. Ibland är det ungdomsgäng. Men lika ofta psykiskt sjuka, missbrukare eller ”hederliga skattebetalare” som tröttnar ur.

Paulina Neuding blev intervjuad i min text. Jag frågade henne varför exempel från ett bibliotek som varit med om en hotfull besökare tas upp i en text som handlar om ungdomsgäng. Jag ringde nämligen biblioteket, och de svarade att hoten kom från en vuxen man. Här slutar hon svara.

I stället skriver hon en krönika i Dagens Samhälle. Och tycker sig se en trend om ”positiv journalistik” om utsatta områden, där min text tas upp som enda exempel. Krönikan inleds med ”Det påstås att medier borde rapportera mer positivt från utanförskapsområden”. Att något påstås, utan belägg, är ett begrepp som får varje journalist att tänka efter. Och borde få varje redaktör, även på en debattsida, att dra öronen åt sig.

Exakt vad som är positivt i min rapportering förblir oklart. Att det finns bibliotekarier som gillar sitt jobb och ser det som sitt uppdrag att verka för alla, verkar för Neuding vara en traumatisk upplevelse. Det kanske blir så om ens huvudsyssla är ”negativ journalistik”. Men att verkligheten ofta är mer komplicerad än att måla upp valfritt elände utifrån en titt i pressarkiven vet varje journalist som någonsin lämnat redaktionen. Eller åtminstone lyft luren.

Neudings krönika innehåller flera faktafel. Min text var skriven i Arbetaren, en tidning jag aldrig jobbat på. Hon hänvisar till en artikelserie, det handlar om ett uppslag. Hon kallar ett oppositionellt kommunalråd i en kommun för ”ansvarig” (extra pinsamt i just Dagens Samhälle kan tyckas). Redaktionen har gått in och korrigerat efter hand.
 
Småsaker kanske. Men också ytterligare tecken på Neudings rallarsvingande åsiktsjournalistik.

När jag vill ge genmäle börjar redaktörerna däremot arbeta. Mitt första svar håller sig inte till ”sakfrågan”, och jag bör stryka att Neuding inte velat svara på frågor där hon har fel. Jag gör som de säger.

Nästa svar anses bra, men jag bör stryka det där om faktafelen i texten. Och hålla mig till ”sakfrågan”. För mig blir det omöjligt. Jag kan inte bemöta en sakfråga som saknar underlag. För den finns inte. Lika lite som hennes åsiktsjournalistik har med verkligheten att göra.

Det borde finnas etiska regler och krav på ledarskribenter, i alla fall när de börjar leka nyhetsjournalister. Det borde finnas redaktörer som tar hand om dem. Alternativa medier som grundar sig på åsikter och klär sig i nyhetsskrud har vi väl nog av?
                                                                                    SANDRA LUND
                                                                                    Arbetet

SVAR:

Barn har rätt till studiero, även om de bor i utanförskapsområden. Biblioteksanställda har rätt till en trygg arbetsmiljö, även om de jobbar i utanförskapsområden.

Om detta borde alla vara överens, även vänstern.

I stället vill nu Arbetet – det var fel av mig att skriva Arbetaren – göra gällande att nyheten om problem med ungdomsgäng på bibliotek skulle vara fabricerad, på basis av ”anonyma källor” och ”fem pressklipp från lika många år”.

Det är en vågad linje, eftersom jag har redogjort för mina huvudsakliga källor: En granskning av över 500 händelserapporter skrivna av bibliotekspersonal i Stockholm åren 2013–2015; En genomgång av flera års rapportering om bibliotek i lokalpress. Materialet är dels offentlig handling, dels sökbart på internet.

Sandra Lund hänvisar vidare till en enkätundersökning där 25 procent av bibliotekscheferna påstår att det aldrig är stökigt. Är 25 procent Arbetets ambitionsnivå numera? Och hur kommer det sig att en facklig tidning plötsligt lägger större vikt vid arbetsgivares bild av arbetsmiljön, än vid de anställdas egna vittnesmål? Om Arbetet hade begärt ut incidentrapporter hade man sett att personalen specifikt nämner ordet ”gäng” i över femtio fall i Stockholm.

Varför är det så viktigt för LOs tidning att förringa det?

För att ge en bild av hur problemet med ungdomsgäng på bibliotek faktiskt kan se ut:

Bara under årets två första månader rapporterade tre svenska bibliotek om allvarliga problem med ungdomsgäng. En kvinnlig bibliotekarie i Jönköping fick i början av januari hämtas av ambulans efter att ha försökt avvisa ett gäng stökiga killar. Hon fick ett knytnävsslag i ansiktet. En dryg vecka senare meddelades att stökiga gäng i äldre tonåren tvingar biblioteket Fröet i Eskilstuna att hålla stängt på kvällarna.

Biblioteket i Bredäng fick stänga helt under några dagar från slutet av februari, bland annat på grund av ungdomsgäng.

Dessutom fick biblioteket i Vivalla i Örebro stänga tillfälligt i mitten av februari efter att lokalerna fyllts av barn och ungdomar. Högljuddhet och bråk fick personalen att känna sig otrygg.

Därmed kvarstår frågan: Vad tror Arbetet att man uppnår genom att förneka problem som drabbar biblioteksanställda?
                                                                       PAULINA NEUDING
                                                                       kolumnist,
                                                                       Svenska Dagbladet
                                                                       och Dagens Samhälle

 

Svar från Sandra Lund:

Paulina Neuding fortsätter undvika att svara på frågor och får ännu ett forum att driva sin egen linje. Neuding rycker en siffra (25 procent) ur sitt sitt sammanhang och börjar svinga om ”vänstern” och att fackförbundspress inte borde tala med arbetsgivare. Den som läser min artikel kan omöjligen undgå att se att såväl ordförande för bibliotekariers fackförbund DIK är intervjuad samt att resultaten av deras egen undersökning där 1 800 bibliotekarier svarade är med. Här är ett citat från den rapporten.

”Det går inte att säga att det bara är problem i storstäder eller på landsbygden och det går heller inte att säga att det bara är problem med ungdomar, missbrukare eller några andra.”

Men visst, även arbetsgivare får komma till tals (vilket verkar chocka Neuding). Och framför allt är bibliotekarien själva i utsatta områden intervjuade. Som debattör står det henne såklart fritt att ha en sådan världsbild, och leta exempel som stärker hennes tes. Som journalist är det lika självklart för mig att granska den bilden, och om nödvändigt problematisera de alarmistiska tongångarna. Mitt mål är att ligga så nära den komplicerade verkligheten som möjligt. Där flera sidor får tala. Och där läsaren får förtroendet att tänka själv.

I Björn af Kleens uppmärksamme text från DN i helgen berättar en ”50-årig kapitalplacerare” om hur hans vänner stödröstar på SD: ”De upplever att Sverige eroderar under en impotent maktelit. De läser om bilbränder, om tafsande på Eriksdalsbadet, om bråk på bibliotek och vill till slut bara spy.”

För ärligt talat Paulina Neuding, målgruppen var väl aldrig ”barn i utanförskapsområden”. Utan att genera klick och tummar upp från kapitalplacerare på Östermalm, och från ägg på Twitter som omedelbart drog igång sitt hat mot mig som person efter att du twittrade ut att jag ”påstår ungdomsstök på bibliotek är en myt”. Något jag aldrig skrivit. Jag sysslar inte med påståenden. Det är ditt gebit. Jag frågar henne var jag påstår detta. Jag får inget svar.
                                                                               SANDRA LUND
                                                                               Arbetet
 

Kommentarer

Det finns 9 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Johan ons, 2016-03-23 21:49

Jag tycker så fruktansvärt synd om bibliotekspersonalen som ska behöva utstå detta. Jag är väldigt förvånad över det Sandra Lund skriver utifrån Paulinas svar.

Inlagt av Mats Pettersson fre, 2016-03-25 01:06

Jag citerar SRs sida som jag antar att Sandra hänvisar till:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=478&grupp=22356&ar...

"Åtta av tio bibliotekarier har upplevt aggressivt bemötande från besökare. Och över hälften av dem som svarat på DIK:s enkät har någon gång varit måltavla för kränkningar som sexistiska uttalanden."

Det låter som en normal dag på jobbet.

"Och så många som två av tre har upplevt skadegörelse. Det kan till exempel handla om att tända eld på böcker eller sprätta upp fåtöljer."

Jag antar att dessa arbetsförhållanden är helt normala i Sandras och övriga journalisters arbetsmiljö och därför inget att bli upprörd över.

Inlagt av Joakim Ahlstrand fre, 2016-03-25 07:53

Hej Sandra!
Paulina Neuding sa inte " "att fackförbundspress inte borde tala med arbetsgivare"

Hon sa "Och hur kommer det sig att en facklig tidning plötsligt lägger större vikt vid arbetsgivares bild av arbetsmiljön, än vid de anställdas egna vittnesmål? "

Frågan kvarstår Sandra Lund: Är inte 500 incidenter av bråk och stök på 2år i förorterna runt Stockholm ett problem? där många av dessa begås av "gäng"

Inlagt av Per sön, 2016-03-27 17:23

Det är enkelt ...... stäng alla bibliotek.

Det sparar miljarder för Sveriges kommuner.

Inlagt av Rolf Holmén mån, 2016-03-28 18:29

Efter att ha läst både Neudings och Lunds artiklar samt nyheter i andra sammanhang om stöket på biblioteken, kan jag bara konstatera följande.
Lund måste känna att hon är ute på mycket tunn is. Bara en sån sak som att försöka blanda bort korten med hjälp av af Kleens smått löjliga skriverier om Östermalm är patetiskt.
Nä du Lund, tag av dina rosafärgade skyddsglasögon och försök se verkligheten. Att förtiga problem löser ingenting, det bara gör saker värre.

Inlagt av Kjell_S tis, 2016-03-29 09:05

http://prntscr.com/alfgrz och du skriver att PAULINA NEUDING hittar på fakta vilka fakta är det hon hittar på??

Inlagt av Wilhelm tis, 2016-03-29 13:17

Rapporten från DIK, som intervjuat 1800 bibliotekarier, som Lund vill använda som "bevis" för att det inte finns några (nya) problem på biblioteken får på DIK:s hemsida rubriken "Arbetsmiljön ohållbar på många bibliotek". Av rapportens sammanfattning får vi veta att 84 procent av bibliotekarierna upplevt aggressivt beteende från besökare. DIK säger att "vi måste nu ta de alarmerande siffrorna och berättelserna på allvar". Lund framstår som helt absurd. Hennes egen källa går stick i stäv med vad Lund själv vill påstå.

Inlagt av Anders ons, 2016-03-30 19:31

Ett minne från sjuttiotalet är att en klasskamrat från gymnasiet arbetade deltid som väktare på ett bibliotek i en Stockholmsförort. Att arbeta på bibliotek är ibland nästan som att arbeta på gatan och problem med våldsamma och hotfulla biblioteksbesökare är inga nyheter för biblioteksanställda!
Jag har arbetat inom Stockholms stadsbibliotek i mer än trettio år och kan inte påstå att jag personligen har upplevt att det blivit mer stök och hot på stadens bibliotek under perioden.
Däremot så har synen på hur våld och hot skall rapporteras och bemötas ändrats väsentligt under åren.
Det är först för tio år sedan som den stora filial jag arbetar fick direktlarm till väktare, innan dess skulle en hotad bibliotekarie vara tvungen att ringa till varuhuset i samma kvarter för att få hjälp av en väktare. En omständig procedur som ofta bara slutade med att väktaren vägrade komma med motiveringen att biblioteket inte var "kund" hos väktarbolaget. Rutinerna runt säkerhet och incidentrapportering var i bästa fall dåliga och ofta obefintliga fram till för ungefär tio år sedan.
Min erfarenhet från de första decennierna av mitt yrkesliv var helt enkelt den att det förväntades att vi som arbetade på bibliotek skulle "tåla" hot och kränkningar och framför allt inte rapportera dem till våra chefer

På åttiotalet arbetade jag på flera förortsfilialer och om majoriteten av områdets innevånare var invandrare så var det mestadels invandrare, ofta ungdomar som bråkade.
I de områden som präglades av infödda svenskar så var det knarkare, uteliggare och svenska ungdomar som ställde till problem.

I dag finns ett mer genomtänkt system av larm och incidentrapportering än någonsin förut och en rekordstor del av dagens ungdomsgeneration består av invandrare.
Inte konstigt att den journalist som inte beaktar dessa enkla fakta kan drabbas av panik inför något som tycks vara en våg av rapporterade hot och störningar där invandrare är inblandade.

Problem som Pia Neuding påstår är ett nya problem förorsakade av invandringen har egentligen decennier på nacken och orsaken har alltid varit och är fortfarande marginalisering, fattigdom och mental ohälsa, inte invandring.

Inlagt av Ingrid Atlestam ons, 2016-04-06 17:48

Som en tidigare kommentator så bra beskrivit är detta absolut inget nytt problem. det är minst 100 år dvs lika gammalt som folkbiblioteken och något vi som jobbar på bibliotek lär få leva med och lära oss att hantera om folkbiblioteken ska fortsatt fylla sin funktion att välkomna alla. Men vi ska inte välkomna allt! Om detta har jag skrivit en artikel i tidskriften bis, (Bibliotek i Samhälle) under rubriken Rum för alla inte alla men inte allt. Hoppas den kan ge lite perspektiv på problemet https://foreningenbis.files.wordpress.com/2011/01/bis-4-2015-compressed.pdf

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies