Gå direkt till textinnehållet

Elisabeth Åsbrink: Hur ska vi hantera mördares mediepaket?

Den 20 november 2006. Sebastian Bosse skriver två ord i dagboken: ”That´s it!” Han sätter fast sprängladdningarna på kroppen, maskerar sig, går till Geschwister-skolan och börjar skjuta. Fem människor skadas innan han tar sitt eget liv.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Den 20 november 2006. Sebastian Bosse skriver två ord i dagboken: ”That´s it!”
Han sätter fast sprängladdningarna på kroppen, maskerar sig, går till Geschwister-skolan och börjar skjuta. Fem människor skadas innan han tar sitt eget liv.

I dagboken tre dagar tidigare: ”People will be lying dead on the school ground, the school will be burning out my brain will be blewn out!”

Sebastian Bosses dagbok är skriven på tyska men på de sista sidorna växlar han språk: ”Sometimes I write shit in english, because I want everybody to understand what the hell I´m talking about.”

Han spelade in sig själv också, hot och hat, utfall och mobbningsminnen, allt på engelska och lade ut på internet: ”They spit on me, they knocked me down, they laughed on me. Now I shoot them. What´s the problem? There is no problem. I can do shoot whoever I want. It´s my life, my gun and I can do with it whatever I want.”

Efter Sebastian Bosses skolattack för ett halvår sedan har vi fått ytterligare en mördarmonolog att förhålla oss till: Cho Seung-Huis. De är som ett liv i dubbelexponering.

I bägge fallen reagerar medievärlden med att söka rationella förklaringar. I Tyskland ledde skolskjutningen till en debatt om dataspelsvåld. Regeringen har nu föreslagit en lag som gör spel som Counter-Strike och The Battle for Middle-earth II bli olagliga, eftersom de innehåller våld mot människoliknande figurer. Efter massmorden i Blacksburg på Virginia Tech har de amerikanska vapenlagarna hamnat i fokus.

USAs Secret service har lagt ner stor möda på att analysera vad de här arga tonårsmännen har gemensamt och hur man ska kunna urskilja dem före våldet bryter ut. Men svaret blir inte tillgång på vapen eller datorspel. Inte heller bakgrund och uppväxt. Några är ensamma, andra har vänner. Vad de däremot har gemensamt är känslan av att stå längst ner i den sociala hierarkin. Och att de tänker ändra på det. De är noggranna och systematiska, planerar och skaffar vapen. Ofta talar de om för omgivningen vad de tänker göra.

Skjutandet blir ett försök att sluta vara en ”loser” och bli en härskare genom våld. Hjalmar Söderberg fångade tanken redan 1905: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”

Men det finns fler likheter mellan Sebastian Bosse och Cho Seung-Hui. Båda två nämner Eric och Dylan i sina mediala testamenten. Och precis som Eric Harris och Dylan Klebold – mördarna på Columbine highschool 1999 – ser de till att deras ord blir kvar när de själva tagit sina liv.

Som ytterligare ett kapitel i samma svarta berättelse finns Kimveer Gill, en ung man som förra året sköt ihjäl en student och skadade ett tjugotal på ett college i Montreal. Han lade ut sitt testamente på internet, precis som Harris, Klebold och Bosse. Cho Seung-Hui använde en TV-kanal – massmedierna är en del av planen, av längtan efter eftermäle och odödlighet. Och det fungerar.

NBC har fått hård kritik för hur kanalen hanterade materialet från Virginia Tech-mördaren. Men Steve Capus, NBC News VD, försvarar sig:

– Frågan om nyhetsvärdet är passé. Journalisterna står eniga i den här frågan. Det märks på hur de handlar, säger Steve Capus och syftar på att nästan alla nyhetsredaktioner i USA visat Cho Seung-Huis mediepaket.

Rätt att publicera för att alla andra gör det? Att erkänna denna förkrossande dumma massmediala logik är stort. Om det är sant betyder det att ingen, inte en enda individ, är beredd att ta sitt ansvar. Konsekvensneutralitet – detta klanglösa ord – är en tes som tycks fastspikad både på redaktionsdörrar och i hjärnbarken: att publicera utan hänsyn till eventuella konsekvenser.

Men. Vad händer om vi är en del av en plan – kanske en mördares? Om vi, genom publicerandet, blir en del av en större berättelse, den om de kränktas längtan efter gruvlig hämnd och ett namn för alltid förknippat med blod och mord?

De senaste veckorna har många frågat sig om samma sak skulle kunna hända här i Sverige. Underlig fråga. Vi vet redan att det finns djupt kränkta unga människor i landets skolor. Vi borde snarare fråga oss: När det händer, när någon av oss får ta emot ett vardagsrumsinspelat testamente från en mördare – hur ska vi då publicera?

reporter och redaktör, SVTs Kulturnyheterna

Källor: Sebastian Bosses dagbok http://staydifferent.st.ohost.de/diary/ Sebastian Bosses avskedsvideo: http://thetrenchcoat.com/archives/1659-Sebastian-Bosses-farewell-video.html

Secret service-rapporten om skolskjutningar: http://www.secretservice.gov/ntac_ssi.shtml

Fler avsnitt
Fler videos