Döva journalister diskrimineras
Den döva/teckenspråkiga delen av befolkningen är en liten minoritet, och det finns inte många professionella döva journalister. På Dövas Tidning – upplaga 5 800, som utges av Sveriges Dövas Riksförbund – jobbar tre kompetenta stendöva reportrar (varav en nyss blev klar med sin fil. kand. i journalistik).
DTs döva reportrar är beroende av teckenspråkstolkning när de ska träffa hörande intervjupersoner.
Men de vet aldrig om de ska få tolk till den inbokade intervjun med den aktuella (hörande) ministern, kommunpampen, skolledaren… Som konsekvens av oklara regler och ett föråldrat tolksystem är det tjänstemän på landstingens tolkcentraler som godtyckligt avgör om DTs teckenspråkiga reportrar ska kunna genomföra sina intervjuprojekt.
En regeringsproposition från år 2000 stipulerar att hela samhället ska vara handikappanpassat till år 2010. Men döva yrkesutövare är en förbisedd grupp, som har det oerhört svårt. De behöver ibland teckenspråkstolkning i jobbet, men ingen vill betala. Arbetsgivarna tvekar att anställa, eftersom de inte kan/vill betala för tolkning, och samhällets ansvar är oklart. De ansvariga instanserna – landstingens tolkcentraler och länsarbetsnämnderna – vill gärna skyffla över kostnaderna på varandra, med konsekvens att många blir utan tolk när de behöver det.
Vi – döva och hörande journalister på Dövas Tidning – protesterar mot att ett godtyckligt och diskriminerande tolksystem hindrar döva journalister i deras yrkesutövning, och vi talar inte bara i egen sak. Tusentals läsare är beroende av att vi kan utföra vårt arbete, eftersom ingen annan tidning bevakar den teckenspråkiga världen.
Vi kräver att teckenspråkiga journalister med självklarhet får tolk när de behöver.
Stöd teckenspråkiga kolleger genom att uppmärksamma den här problematiken!
Birgitta Leufstadius
Lennart Tjärnström
Tomas Lagergren
Niclas Martinsson
Åsa Möller
(samtliga medlemmar i Journalistförbundet)
