De döende prenumeranterna
Att vi har en kris för dagspressen vet alla. Svenskarna läser inte papperstidningar lika mycket längre, särskilt inte ungdomar. Och det är likadant med TV. De unga tittar mindre än förr både på Sveriges Television och andra kanaler.
Det finns många förklaringar till detta. De verkar mer bero på mediernas teknik än på deras redaktionella innehåll. Att ungdomar inte läser så mycket papperstidningar beror mindre på att de inte handlar om sådant som intresserar ungdomar än på att de föredrar nätet.
Vad gör då tidningarna för att bromsa upplageminskningarna och locka unga läsare? Jo, de skriver mer och mer om pop, kändisar och annat som förutsätts vara det enda som intresserar ungdomar. De satsar också på nätet. Men främst satsar de på ungdomligt material.
Det har de gjort i flera år nu. Och under tiden har upplagorna fortsatt att minska och ungdomarna tröttnat. Det är samma sak i SVT. De unga tittarna har särskilt de senaste åren blivit mycket färre. Trots jättestora satsningar på unga programledare och ungt material! Eller kanske på grund av det?
Av de fyra stora i svensk press satsar Aftonbladet och Expressen allt mer desperat på brett ungdomligt material. Och tappar i upplaga. Liksom även Dagens Nyheter, medan Svenska Dagbladet som satsar bredare åldersmässigt tvärtom går upp. Liksom även Dagens Industri. Vad beror detta på?
Jag tror att det kan finnas ett samband. Dagstidningarna börjar känna sig gamla och mossiga och liksom en del åldrande herrar har de drabbats av gubbsjuka. De liknar de män med medelålders plus-kris som börjar stöta på unga tjejer, utan att lyckas något vidare, samtidigt som de blir äldre och äldre och får svårare och svårare att fånga tjejer. Med kraft och pengar lyckas de ett tag, men en dag tröttnar den senaste unga flicka de haft en viss liten tillfällig framgång hos. Och då slickar de såren och går hem för att trösta sig med frun.
Men när de kommer hem har hon också tröttnat. Och så har de inga kvinnor alls. Tidningar och TV misslyckas med raggandet av ungdomar. Och medan de försöker allt mer desperat struntar de i de trogna gamla prenumeranterna och tittarna. De finns ju alltid kvar!
Tror de, ja! Under en debatt förra året om hur SVT engagerade sig för olika minoriteter frågade jag representanten för SVT vad de gjorde för de pensionerade tittarna. Varför gjorde de så många program för unga och så få för äldre?
– Det bryr vi oss inte om, sa hon. De tittar ju ändå på TV!
Det gör de fortfarande. Men när konkurrensen från andra kanaler (särskilt en del nya nischkanaler) med en mindre fördomsfull syn på äldre ökar, tappar man kanske också de trogna äldre tittarna. Just nu gör man inte det. Just nu tappar man de unga.
Men dagstidningarna förlorar äldre läsare. Sedan jag skrev boken Åldersupproret för två år sedan har jag varit ute i ett hundratal pensionärsföreningar runt om i landet och pratat om och diskuterat åldersdiskriminering. Många som jag mött är ledsna och sårade över den fördomsfullhet som visas de äldre, särskilt i SVT, och allt fler säger att de sagt upp sina prenumerationer och nöjer sig med Metro.
Det finns också en besvikelse över partiernas nonchalans gentemot de äldre. Det var ett viktigt skäl till att Junilistan gick så bra ett slag. Inte för att de hade något särskilt pensionärstillvänt program. Utan för att de hade äldre män som representanter. Det har inte de sju riksdagspartierna i dag.
I den nuvarande regeringen finns ingen minister över sextio, vilket vad jag vet är unikt i dagens EU. Detta bidrar säkert till att de svenska pensionärerna tröttnar. Vi har i vår kunnat se det tydligt på moderaterna, som länge haft stort stöd bland de äldre väljarna, men nu förlorat särskilt många just bland dem.
De äldre svenskarna har inte längre några företrädare varken i regeringen eller i partierna. Det räcker inte att satsa ekonomiskt på pensionärer. Det krävs också att en regering som ska vara representativ ska ha representanter för dem de representerar. Det är också ett demokratiskt grundkrav.
Detsamma gäller förstås också tidningarna. I dag finns på de stora svenska tidningarna inte en enda fast anställd journalist över sjuttio. I andra länder har man det, i USA har man till och med senior editors. På de stora svenska tidningarna finns ingen längre som var med på Kungsgatan i Stockholm när freden bröt ut. Och snart ingen heller som var med där tjugo år senare när det blev högertrafik. Man tappar rötterna bakåt, kunskap och perspektiv. Och läsare plus sjuttio.
