Dags för ett tillägg i de pressetiska reglerna?
För en tid sedan blev jag kontaktad av en bekant vars son fått diagnosen Aspbergers syndrom, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Skälet var att Aftonbladet samma dag (10 november) på nyhetsplats påstod att en av tre saker som kunde fälla den för mordet och mordförsöken misstänkte 38-åringen i Malmö var hans personlighet, alltså Aspergers syndrom som han enligt Aftonbladet hade. Min bekant kände naturligtvis att detta också berörde hennes son.
I en mediestudie som Örebro universitet gjorde i samband med mordet på Anna Lindh konstaterades att medier i stor utsträckning såg människors psykiska sjukdom som orsak till våldsdåd. Detta trots att vetenskapliga studier såväl före som efter mordet på Anna Lindh inte kunnat påvisa något sådant samband. Följden blev att medier spred uppfattningen att psykisk sjukdom är lika med farlighet.
Medier har efter våldsdåden 2003 och 2004 speglat den psykiska ohälsan i samhället på ett bra sätt. Även om det ofta är samma experter som kommer till tals har människor med psykisk ohälsa blivit mer synliga, politiker uttalar sig oftare om psykiatrin och det finns faktiskt tecken som tyder på att det råder ett något öppnare klimat i samhället gentemot människor med psykisk ohälsa.
Även Aftonbladet har gjort många bra reportage om den psykiska ohälsan. Så sent som dagen före publiceringen av påståendet att en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan leda till fällande dom fanns en stort uppslagen debattartikel i Aftonbladet som handlade om mediers sätt att vinkla den psykiska ohälsan mot våld, skriven av Henrik D. Ragnevi, Attentions* ordförande i Göteborg.
Vilket råd ska jag då ge min bekant? Eftersom Aftonbladet redan haft en debattartikel i frågan hjälper det föga att säga till henne att hon kan skriva till redaktionen och hänvisa till artikel 8 i FN-konventionen för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och som bland annat Sverige skrivit på, och som förpliktigar att man vidtar åtgärder för att främja respekten för gruppens rättigheter och värdighet och bekämpa stereotypa uppfattningar, fördomar etcetera.
Inte heller kan jag hänvisa henne till JK (Justitiekanslern) eller DO (Diskrimineringsombudsmannen) eftersom där inte finns något lagrum för att vidta några åtgärder i frågor likt denna. Och till PO (Pressens opinionsnämnd) går det inte heller att vända sig eftersom påståendet inte riktas direkt mot hennes son. Inte heller kan Journalistförbundets etiska nämnd driva detta, enligt dess ordförande Rino Rotevatn.
Kvarstår gör, precis som Henrik D. Ragnevi föreslår i sin debattartikel, att se över de etiska reglerna för oss journalister. Enligt paragraf 10 ska inte etnisk ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning framhävas om det saknar betydelse. Är det dags att lägga till fysisk och psykisk funktionsnedsättning? Vad säger Pressens samarbetsnämnd?
Tommy Engman
journalist
* en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
