Gå direkt till textinnehållet

Dags att sluta säga horunge

Sveriges Radios webbsajt ska bli snyggare och bättre. Den ska också få följsam design, det vill säga att texten anpassar sig till apparaten du läser den i: surfplattan, smartphonen eller datorn. Nu slipper vi webbredaktörer både tänka på att layouten ska bli snygg i mobilen och på datorn – det fixar sig automatiskt, säger webbchefen på seminariet jag deltar i.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

– Ja, så nu kan ni glömma horungarna, säger han och ler.

Jag börjar också le, jag har till och med lust att ställa mig upp och applådera. Inte för att jag tror att följsam design är paradiset utan för att slippa det där ordet kollegorna kastar ut sig när de textredigerar.

–  Oups, en horunge.

–  Ajdå, en horunge, den får vi ta bort.

–  Neeeej, inte en horunge till.

Det lustiga är att de som använder ordet horunge ofta är redaktionens mest medvetna medarbetare. De kallar sig feminister, vägrar äta kött och gömmer ensamkommande flyktingar. Ändå säger de horunge. Utan att tänka på vad det egentligen är de säger eller på vilket trauma det måste ha varit för de kvinnor som förr födde barn utom äktenskapet – och för de barn som var ”oäktingar” eller ”horungar”.

Det är april 2013. Barn kan ha två mammor, lika många pappor, en mamma, en pappa, kanske inga föräldrar alls. Vi kallar inte barn för ”horungar” eller ”oäktingar” längre. Låt oss även skippa ordet när vi gör journalistik. Vi är tillräckligt kompetenta för att hitta på ett nytt ord när vi redigerar.
                                                                                 Johanna Darnéus

Fotnot: Så här beskriver Wikipedia en horunge: En typografisk term för en ensam eller ofullständig textrad eller ett ensamt ord, i början eller i slutet av ett stycke, som hamnat på annan sida eller annan spalt än resten av stycket.

Fler avsnitt