Claesson, Johanson & Bjerke: Alla journalister lät sig luras av Könskriget
Vi har förundrats över de oemotsagda argumenten, ofta på gränsen till hybris, som framförts av SVTs chefer, reportern Evin Rubar och redaktören Johan Brånstad gällande Könskriget. Efter fällningen har vi läst parternas omfattande yttranden till Granskningsnämnden.
Vi har förundrats över de oemotsagda argumenten, ofta på gränsen till hybris, som framförts av SVTs chefer, reportern Evin Rubar och redaktören Johan Brånstad gällande Könskriget. Efter fällningen har vi läst parternas omfattande yttranden till Granskningsnämnden.
Det är svindlande och chockerande läsning. För samtidigt som de i Könskriget uthängda kvinnorna med hög integritet försvarar sig, påvisar de något som måste vara ett av de mest extrema journalistiska övertramp som gjorts i Sverige.
Av texterna framgår hur SVT genom Evin Rubar och Johan Brånstad gjort sig skyldig till det ena journalistiska övergreppet efter det andra. SVT har inte kontaktat de anklagade utan baserat programmet på en kvinna som framför tredjehandsuppgifter samt en psykiskt mycket utsatt person som före sändning givit motstridiga uppgifter och sagt sig vara ”totalt utnyttjad av SVT”.
bryt
SVT har publicerat falska uppgifter om självmordsförsök, SVT har ignorerat förstahandsvittnen som dementerat SVTs påståenden. SVT har genomgående mörklagt fakta som pekat i en annan riktning. SVT har hittat på händelseförlopp, vänt på kronologisk ordning i berättandet och falskeligen förnekat kvinnornas omfattande kontakter med polis, rättsväsende och sjukvård. SVT har mörklagt den verkliga orsaken till resan till Norge – kontakten med en av världens främsta experter på pedofila nätverk och kommersiell barnsexhandel, den norska rikskriminalpolisen. SVTs grundläggande historia om satanisttroende ”extremfeminister” på flykt undan ett satanistiskt nätverk är således alltigenom fabricerad.
bryt
Det vi mest av allt inte kan förstå är hur samtliga journalister – alla utom en – inte bara har svalt hela SVTs primitiva häxprocess med hull och hår, utan även hyllat den? Hur kunde en hel journalistkår inte reagera på den ”perfekta” historien, den förföriska korsklippningen, frånvaron av ”båda sidor”?
Att många journalister och redaktörer skäms i dag är tydligt – tystnad verkar oftast vara det närmaste journalister kommer en ursäkt. Vi uppmanar er därför att släppa kårandan och titta in i historien. Men vi varnar er – ni kanske kommer att känna er lurade.
