Gå direkt till textinnehållet

Bort med ledarskribenterna från SR och SVT

Jag önskar att någon forskare ville undersöka hur ofta ledarskribenter och journalister är gäster i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Genom åren har jag mer och mer frågat mig: varför är de där överhuvudtaget? De har ju egna medier att skriva och framträda i?

Det pågår i Studio Ett, i Godmorgon, Världen!,  i SVT Morgon och i Debatt, för att inte tala om varje gång vi har val i Sverige. Då kryllar alla TV- och radiokanaler av ledarskribenter och gästande journalister.

I Godmorgon, Världen! den 27 november innehöll sex av åtta reportage en (ibland två!) journalister som intervjuobjekt eller tyckare. Panelen ej medräknad. Vilken verklighetsbild dominerar då?

Medieutrymmet är begränsat, när man väljer att bjuda in en gäst så blir någon annan utan forum att höras. Någon, av miljoner andra medlemmar i vår demokrati, får inte folkets öra. SVT och SR vill ställa åsikter mot varandra säger de. Men alla som röstar har en åsikt att ställa mot någon annans.

SVT ger VIP-kort till några få, ej förtroendevalda, som vecka efter vecka, får upprepa sin verklighetsbild. De behöver inte ens ha med ämnet att göra: Natanael Derwinge gjorde ett exeptionellt bra program under namnet Världens bästa skitskola. Efteråt var det skoldebatt med Karin Olsson, kulturchef på Expressen, Göran Greider och Zanyar Adami. Tre journalister plus programledaren och en enda person från skolans värld: Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen. Inte en elev, inte en behörig lärare, inte en skolpolitiker, ingen superbegåvad men obehörig lärare. Det är skoldebatt på bästa sändningstid klockan 21.00 i SVT. Journalister emellan.

Man pratar om det ökande journalisthatet. Det skrämmer och förvånar. Men människor från andra verkligheter, som aldrig får sin verklighet gestaltad, var ska deras frustration ta vägen?

Om jag är en katastrof som bloggare, skriver som en kratta och faktiskt behöver fördelas medieutrymme men aldrig får något; och inte heller genom andra gäster, sådana som jag, får min verklighet gestaltad. Då kommer frustrationen. Till sist hatet.

Var inte ursprungstanken med journalistik att intervjua och förmedla vanliga människors tankegångar? Inte att intervjua sina kolleger.

Försäkringskassan har får kritik, deras läkare träffar aldrig sina cancersjuka ”kunder” som de nekar pengar – läkarna frågar andra läkare och tar beslut efter att ha läst ”kundens” journal. Patienten blir inte lyssnad på.

Ska SVT och SR på samma sätt fråga Gudmundson, Mellin, Gröning och Wolodarski vilket förtroende arbetslösa har för regeringen?  Eller varför folk röstar på SD? De är inte direkt arbetslösa själva, bor inte i förorten, röstar inte på SD.

TV-licensen ska betalas för då gör SVT program som inte skulle bli gjorda. Menar SVT att de verklighetsbilder ledarskribenterna förmedlar inte skulle komma ut utan SVT? Är det inte tvärtom?

Fler och fler ordentliga baksmällor kommer med full styrka. Plötsligt kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen! Plötsligt brinner förorten och ingen fattade hur det gick till. Andra verkligheter har länge knackat på. Men SVT öppnar inte. Det är redan fullt vid matbordet.

Men det finns ju faktiskt Ring P1!

Ja, det finns Ring P1. Men om Ring P1 är så fantastiskt kan väl Peter Wolodarski och Lena Mellin ringa Ring P1. Så kan SVT och SR öppna dörren till de andra. De som har något viktigt  att berätta.

Marcus Perlitz

Fler avsnitt