Gå direkt till textinnehållet

Blir du lönsam, lille publicist?

Det var en gång en journalist. En antik figur som hade något som kallades anställning, och som vandrade runt i ett medielandskap där det fanns resurser till både samhällsbevakning, uppgrävda scoop och kvalitetsunderhållning.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Nedskärningshäxan kom på besök då och då, men journalisten stod pall med en penna som var vassare och en mikrofon som var mäktigare än det skarpaste svärd.

Sedan började små smartphonesvampar växa i skogen och ur mossan stack laptops och surfplattor upp. Samtidigt drogs papperstidningar och TV-apparater ner i kvicksanden och Jätten Mediechefen tänkte genast att det var bäst att ge Nedskärningshäxan ett permanent arbete i LAS-träsket.

Journalisten gick en dag genom ett reklamkalhygge och träffade en PR-boss som övertalade journalisten att producera ett gäng annonser. Därefter tog sig PR-bossen snabbt till Arbetsförmedlingen, åt upp journalistiken och inväntade journalisten. En stund senare kom journalisten till Arbetsförmedlingen och närmade sig PR-bossen. Journalisten blev förvånad över journalistikens utseende, men kände inte igen PR-bossen och strax slukade den journalisten.

Från himlen strålade några stjärnbloggar förunderligt substanslösa, och den fortfarande åtminstone lite hoppfulla journalisten begav sig barfota ut för att sälja frilansreportage. För att värma sitt sinne tände journalisten mobilen och spelade upp dess ringsignal.

Jag hade en gång ett kneg
Med glädje och driv och lön
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är journalistiken nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en tjänst
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och tjänsten försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Det fanns en gång re-port-rar
Med skarpa stilar som skrev
Och sa till kollegor; du, jag har nåt på gång
Svara mig du?
Var är de nu?
Jag bara undrar… Var är de nu?

Jag hade en gång ett kneg
Jag hade tjänst och fast lön
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är de nu?

Ingen ville köpa alster av journalisten, som såg löntagare som åt middag i husen medan journalisten själv gick ute och frös. Journalisten kunde inte gå hem eftersom där bara fanns plats för oanvända bemanningsproletärer. Framför sig såg journalisten toppnyheter, guldspadar och ett fast ämbete, och journalisten bad det fasta ämbetet att ta journalisten med sig. Då tog det fasta ämbetet journalistens hand och de flög mot himlen.

Radiostationerna hade för längesedan tystnat men en låt hördes från Spotify.

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut
Jag drömde det fanns jobb igen, och ingen lasats ut

Jag drömde om en redaktion, där murvlar satt på rad
Så skrev de på en artikel, och reste sig och sa

”Det finns inga vikarier mer, det finns ingen visstid
Och ingen känner längre till, det ordet upp-säg-ning-ar”

På gatorna gick folk omkring och läste pärm till pärm
Och mening var av vikt igen, för innehåll på skärm

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut
Jour-nalis-tik-ens glöd den tog, på inga villkor slut

På morgonen hittades journalisten död och ihjälfrusen, med en smiley på telefonen. Alla tyckte det var tråkigt, och ingen visste hur mycket intressant journalisten hade haft att berätta.

                                                                                            Sara Kring

 

Fler avsnitt