Bilder utifrån betraktarens öga
Under 2010 dömdes en man i Uppsala tingsrätt för barnpornografibrott för ett innehav av 51 tecknade mangabilder. Domen överklagades till Svea hovrätt och domen kommer den 28 januari.
Fallet är principiellt viktigt bland annat för att bilderna blev sekretessbelagda i tingsrättens dom vilket, till en början, omöjliggjorde granskning av domen. Av den orsaken satt jag med som åhörare på förhandlingen i hovrätten.
Jag är fotograf och betraktar bilder utifrån det, och jag är kluven. I åtalet finns det en handfull bilder som, om de varit fotografier, utan tvekan skulle ha klassats som barnporr. Eller "övergreppsdokumentation" som åklagarens expert Cecilia Wallin-Carlsson kallar det. Fast jag har svårt att ta dessa bilder på allvar.
Jag vet inte om det beror på en "vuxen" attityd i förhållandet till teckningar. Jag blir orolig över att det skulle bero på mitt manliga perspektiv. Jag funderar på om kvinnliga reportrar gör samma bedömning som jag? Kanske beror det på att jag saknar förtroende för experten när hon väger in saker som avsaknad av könshår trots att det i dag är vanligt att folk rakar sina kön. Att censureringen av ett kön syftar till att fokusera på könet. Inte att det skulle kunna bero på att det i Japan, mangans hemland, varit förbjudet att visa kön i bild. Kanske är det när åklagaren Thomas Bälter Nordenman hävdar att barn i allmänhet kränks av dessa bilder som jag tvivlar. Uttalandet får mig att fundera över både rondellhundar och den våldtäkt jag senare bevittnar i en TV-serie.
Om jag använder begreppet "övergreppsdokumentation" som kompass för vad jag tycker så blir svaret nej. Det är inte en självklar dokumentation av övergrepp. I det avseendet skiljer sig det tecknade från det fotografiska. Som fotograf är jag i allra högsta grad beroende av verkligheten. Jag kan inte fotografera något som inte existerar framför min kamera. Som tecknare står det mig fritt att teckna vad som helst som dyker upp i mitt sinne, helt oberoende av verkligheten.
Flera bilder i det här målet skulle jag inte alls ha bedömt som barnpornografi. Bilder som, om det vore fotografier, liknar vanliga människors foton av sina barn. Sådana foton där slumpens olyckliga inverkan på amatörfotografens snapshots råder. Där fotografens band till motivet filtrerar bort det vulgära uttryck bilden har för andra betraktare. Det känns inte rimligt att lagen kan tolkas så att vanliga familjer riskerar att ha skapat barnporr. Var det inte de maniskt samlande snuskhumrarna vi ville åt?
Fotografen Sally Mann nämns ofta som en parallell. Det är fullt förståeligt om man känner till hennes bilder. För en juridisk lekman framstår det som obegripligt att vissa av Sally Manns bilder kan hänga på Kulturhuset och dess tecknade motsvarighet bedöms vara "övergreppsdokumentation".
I slutändan ser jag ändå inte dessa bilder som barnpornografi, de är fantasier hos någon som jag har svårt att identifiera mig med. Varken mer eller mindre.
Fredrik Johansson
bildjournalist reportagebild.se
