Anders R Olsson: Bloggar har inget med demokrati att göra
Bloggandet innebär en revolution för demokratin i allmänhet och för journalistiken i synnerhet, säger entusiasterna. Det finns också dysterkvistar med rakt motsatt uppfattning. Expressens kulturchef Per Svensson och publicistveteranen Bertil Torekull anser att Carl Bildts bloggande är ett demokratiskt problem. Båda påståendena är förstås nonsens.
Bloggandet innebär en revolution för demokratin i allmänhet och för journalistiken i synnerhet, säger entusiasterna. Det finns också dysterkvistar med rakt motsatt uppfattning. Expressens kulturchef Per Svensson och publicistveteranen Bertil Torekull anser att Carl Bildts bloggande är ett demokratiskt problem.
Båda påståendena är förstås nonsens.
Förnyas demokratin? Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd. Alla samhällsdebattörer vars bloggar har många läsare är sådana politiker, journalister och andra skribenter som redan tidigare etablerat sig i offentligheten via en-till-många-medierna: tidningar, radio, TV. Och varje gång de anser sig ha något viktigt att säga ser de till att få ut budskapet också i tidningsartiklar eller TV-intervjuer.
En-till-många-medierna är, och kommer inom överskådlig framtid att förbli, den för alla demokratiska samhällen nödvändiga offentliga arenan. Det enorma genomslaget för artiklarna på DN Debatt beror ju inte på att de är bättre än andra tidningars. Det beror på att DN är den största tidning som eliterna tar på allvar. Demokrati på nationell nivå förutsätter ett massmedialt centrum, ett litet antal fora för diskussion där samhällets starkaste aktörer kan slåss om dagordningen, problemformuleringarna och i viss mån det folkliga stödet. Utan sådant centrum skulle de kunna fatta besluten utan att ens behöva motivera sig.
Men tvingar inte bloggarna journalister att skärpa sig? Avslöjas inte felen i etablerade nyhetsmediers rapportering snabbare när vakna bloggare pekar ut dem?
Det finns ett litet antal exempel på det, som handlar om faktafel av elementäraste sort. Sådana är journalister trots allt bra på att undvika. Bloggare kan däremot aldrig påverka något ideologiskt viktigt, det vill säga journalisters nyhetsvärdering, vinklar eller en rapportering som blir missvisande genom orimligt faktaurval.
Den bloggare i Sverige som blivit mest känd för en samhällspåverkande insats torde vara Magnus Ljungkvist. Han var i höstas först med just sådana nyheter om den nytillträdda handelsministern Maria Borelius privatekonomi, som etablerade nyhetsjournalister redan borde ha hittat.
Ljungkvist blev alltså inte känd för att ha gjort/skrivit något nytt eller annorlunda, utan därför att han gjorde exakt sådant som nyhetsjournalister ska göra, bara lite snabbare. Genom att anpassa sig efter nyhetsindustrins normer och behov lyftes han till kändisskap av nyhetsindustrin själv.
Är bloggarna farliga, som Svensson och Torekull påstår? Kan Bildt med sin rekordstora bloggpublik övertrumfa vanliga nyhetsmedier och styra publiciteten om sig själv?
Bara om journalisterna låter honom göra det, naturligtvis, alltså om de är fåniga nog att låta sig imponeras av antalet läsare av bloggen. För det första är en stor andel av läsarna åsiktsmotståndare som bara vill ha koll på landets stöddige utrikesminister. För det andra skiljer sig Bildt från andra politiker genom att han under många år har vant sina anhängare vid just Internet som medium (Bildt bloggade redan för tio år sedan, men då kallades det veckobrev och skickades med e-post.) Det gör inte Bildt-fansen mäktigare. I nästa val har de inte fler röster per person än de Mona Sahlin-beundrare som förmodligen är fler och som inhämtar politiska budskap på andra sätt.
När jag senast tittade på bloggportalen.se såg jag att de åtta mest sökta termerna är orgasm, kåt, sex, Johanna Sällström, naken, otrohet, Oscarsgalan och Britney. Bloggarna fyller utan tvekan en funktion för många människor, men den funktionen har inget med demokrati eller journalistikens kvalitet att göra.
Att ny teknik ska lösa människans problem är en tanke lika gammal som industrisamhället. Det är inte bara en ingenjörsdröm, det är i lika hög grad politikers och humanisters förhoppning. Problemet med denna teknikoptimism är att den inte gör halt på rätt ställe. Tekniken kan hjälpa oss med allt, i stort sett – utom att bli bättre människor.
Och demokratin, liksom journalistiken, blir bättre bara om vi lyckas med det – om vi blir förnuftigare, ärligare, tolerantare och, allra viktigast, flitigare som kunskapssökare.
