Allmänintresset väger tyngst
Att rättsprocessens gång kan ha betydelse för vad man som utgivare kan tillåta sig ur ett pressetiskt perspektiv är ingen nyhet. Men det är bara en av de faktorer som man ska väga in i ett publiceringsbeslut. Tyngst väger allmänintresset.
Att rättsprocessens gång kan ha betydelse för vad man som utgivare kan tillåta sig ur ett pressetiskt perspektiv är ingen nyhet. Men det är bara en av de faktorer som man ska väga in i ett publiceringsbeslut. Tyngst väger allmänintresset.
Låt mig ta ett par exempel ur Opinionsnämndens historia.
När Mijailo Mijailovic häktades på sannolika skäl misstänkt för mordet på Anna Lindh valde Dagens Nyheter och ett par andra tidningar att namnge honom. Mijailovic PO-anmälde publiceringen. Han menade att det inte var rimligt att namnge honom då han vid den här tidpunkten inte befunnits skyldig.
Dagens Nyheter – där jag vid tillfället var ställföreträdande utgivare – valde att hävda att allmänheten hade rätt att få veta vem som satt häktad misstänkt för mordet på vår utrikesminister. Och det oavsett om han fälldes för mordet eller inte. En namnpublicering ska styras av allmänintresse, inte skuld.
Pressens Opinionsnämnd friade Dagens Nyheter.
Ett annat exempel är Aftonbladet som 2008 publicerade namn, ålder och bild på en person som just erkänt mordet på sin flickvän. Publiceringen blev ett ärende hos PO, genom ett initiativ av dåvarande PO. Frågan var om det var rimligt att så tidigt i en rättsprocess – förundersökningen var precis inledd – namnge den misstänkte.
Pressens Opinionsnämnd fällde Aftonbladet.
Det finns alltså ingen fast punkt i en rättsprocess när det är OK att namnge en misstänkt eller fälld person. Allt måste bedömas utifrån ärendets omständigheter; styrkan i allmänintresset vägt mot den enskildes intresse av att inte exponeras.
Egentligen är det här Nils Funcke och jag är oeniga, i bedömningen av allmänintressets tyngd vid det givna tillfället. Nils Funcke undrar om inte Ola Lindholms roll som föredöme gör att vi borde få veta när han inte lever som han lär.
Min poäng är just att det visste vare sig vi eller Expressen vid publiceringstillfället. Det är ett faktum att det urinprov som låg till grund för att han fälldes för ringa narkotikabrott inte var analyserat av Statens kriminaltekniska laboratorium. Rättsprocessen var inte långt nog gången för att det skulle finnas grund för att påstå att han var "tagen för knark".
Att Expressen hävdar att man hade andra uppgifter som stärkte påståendet kan inte vägas in i den pressetiska bedömningen. Vad jag, och senare Pressens Opinionsnämnd, tagit ställning till är vad som faktiskt publicerats. Om man ska påstå något nedsättande om en enskild person, till exempel narkotikabrott, måste man redovisa belägg som ger påståendet tyngd.
Just där faller Nils Funckes jämförelse med Trustor. Gunnar Lindstedt redovisade belägg för sina påståenden.
Ett intressant tankeexperiment är att fundera över vad som hänt om Expressen valt att sätta rubrik på förstasidan som låg i nivå med vad som faktiskt inträffat. Hade det varit pressetiskt försvarligt, mot bakgrund av Olas Lindholms roll, att till exempel skriva "Ola Lindholm misstänkt för knarkbrott" eller "Ola Lindholm lämnade knarkprov"?
Ja, kanske. Det är nämligen inte som Nils Funcke skriver att jag anser att frågan saknar allmänintresse. Frågan är om det var rimligt att publicera det Expressen gjorde den 12 april.
