Alla islamister är inte terrorister

”Islamism”, samlingsnamnet på politisk islam, betecknas flitigt som det progressiva västerländska upplysningsförnuftets reaktionära motpol i framförallt amerikanska och europeiska medier. Svenska medier utgör inget undantag.

Vi är starkt kritiska till den missvisande och onyanserade överanvändningen av begreppet ”islamism” i svenska medier. Vitt skilda nätverk, statsapparater, organisationer och rörelser med helt olika politiska och ideologiska ambitioner som al-Qaida, libanesiska Hizbollah, palestinska Hamas, indonesiska GAM, statsdomstolar i Saudiarabien, Irans regering och Turkiets regeringsparti AKP sätts i samma fack.

Såväl etablerade dags- och kvällstidningar som folkbildande public service-företag som Sveriges Radio och Sveriges Television brister på så sätt i att dra viktiga skiljelinjer och att ta hänsyn till den mångfald som råder inom politisk islam.

Annons

Med tanke på ”islamismens” kontinuerliga koppling till terrorism finns det en stor risk för urholkning av begreppet samt att individer och grupper med anknytning till islam brännmärks på ett felaktigt sätt. På samma sätt som man inte bör underskatta hotbilden av extremistiska rörelser, vore det naivt att överskatta faran genom en homogenisering av moderata, radikala och andra ideologiska tendenser inom politisk islam.

Beteckningen ”islamism” brukar tillskrivas de politiska krafter som anser att islam i grund och botten är en ­politisk ideologi och bör genomsyra både stat och samhälle. Men hur mycket har egentligen Ayub Khans ”reformist-modernistiska islam” i Pakistan, Khaddafis ”socialistiska ­islam” i Libyen, Khomeinis ”totalitära islam” i Iran, Kungahuset Al-Sauds ”­ultrakonservativa islam” i Saudiarabien gemensamt?

Finns det några som helst likheter mellan talibanernas extrema tolkning av islam och det styrande regeringspartiets ”islamdemokratiska” version i Turkiet? Trots avgörande skillnader mellan alla dessa olika politiska krafter, bland annat ifråga om hur en ”islamisk stat” ska se ut i praktiken, staplas de samman i en och samma kategori.

Medierna försummar systematiskt att lyfta fram ”islamisternas” radikalt olika tolkningar av religionen. Många journalister visar prov på uppseendeväckande brist på kritiskt tänkande och förståelse för den mångfacetterade komplexitet som råder inom politisk islam.

De negativa följderna av mediernas översimplifiering av politisk islam är betydande. Bilden av den konstruerade fienden blir en självuppfylld profetia. Ett aktuellt exempel är framväxandet av nya radikala muslimska rörelser som en direkt följd av det så kallade kriget mot terrorn, ­något som bland annat understryks av den hemligstämplade ­underrättelserapporten ”Trends in Global Terrorism” som läckte ut förra året och som bygger på den samstämmiga slutsatsen av 16 amerikanska underrättelsetjänster.

Att dela in ”islam” och ”väst” i två enhetliga och fientliga motpoler, är inte bara grovt missvisande, utan också ett strategiskt misstag som endast gynnar extrema krafter vilka förespråkar konfrontation snarare än dialog och ömsesidig förståelse.

Den omdömeslösa överanvändningen av begreppet ­”islamism” spär dessutom på det muslimhat som i dag är en av de allvarligaste yttringarna av främlingsfientlighet och rasism. Enligt Integrations­barometern 2007 skulle 55 procent av medborgarna ha svårt att flytta till ett område där det bor många muslimer. Dess­utom är fyra av tio mer misstänksamma mot muslimer än mot andra.

Den negativa inställningen mot muslimer visar en uppgående trend. Många journalister verkar inte vara medvetna om att deras ordval, bildval och vinklingar kan få allvarliga konsekvenser för andra människors liv.

Avslutningsvis frågar vi oss huruvida det svenska medieetablissemanget reflekterat över det faktum att den skapade hotbilden av ”islamism” kan vara farligare än det potentiellt verkliga ­hotet.

Vi efterlyser en självständig och kritiskt granskande journalistik som ger en nyanserad beskrivning av politisk islam.