Debatt

Per Gunne gillar demokrati

5 november 2009

Tidningen Metros ansvarige utgivare vill inte ha texter om turkarnas folkmord på armenier 1915 i sin tidning. Per Gunne stoppade en artikel av Metro-krönikören Gurgin Bakircioglu, en artikel som handlade om Bakircioglus eget personliga intryck av hur hans släkt drabbades och sånär utraderades.

Per Gunnes eget argument, som han mejlade Bakircioglu, var att han var för dåligt insatt i ämnet för att kunna stå för krönikan.

Det här är ett svagt argument på flera sätt.

1. Folkmordet på armenier och andra kristna grupper i dåvarande Osmanska riket bevakades noga av tyska ultrahögern. Flera av nazistpartiets grundare hade tagit intryck av folkmordet och nazisterna själva talade om det som en huvudsaklig inspirationskälla till den slutgiltiga lösningen. Folkmordet på armenier var kort sagt generalrepetition inför Förintelsen. Att inte vara "tillräckligt insatt" i det här, och samtidigt leda "Sveriges största tidning"... ja... det är svårt att få ihop.

2. Krönikörens upplevelser av släktens historia kan inte uppfattas som Per Gunnes åsikter, oavsett vem som är ansvarig utgivare. Metro publicerar ju exempelvis också insändare. Jag har läst en och annan text av Göran Greider i Metro och jag har absolut inte trott att Per Gunne håller med om vad som står i dem.

3. Armenien och Turkiet har under året närmat sig varandra. Den exceptionellt dåliga relation länderna haft sedan Armenien blev självständigt grundar sig helt på att turkarna fortfarande tycker att det är jobbigt att erkänna folkmordet. Det är till och med åtalbart att nämna det... Att stoppa en personligt hållen text för en svensk publik kring ämnet känns oroväckande nervöst. 

Ovanstående argument har jag också framfört till Per Gunne. Han svarar, åter i mejlform, bland annat såhär:

"Jag står för mitt beslut att inte publicera krönikan och kan konstatera att den trots detta nådde allmänheten via andra vägar. Ett gott betyg till ett väl fungerande samhälle där medierna inte kontrollerar informationen. Precis som det ska vara."

Vilket jag tycker är motsägelsefullt. Att när Metro inte har kunskap nog (enligt Gunne) eller mod nog (enligt mig) att skriva om folkmordet på armenier - då är det tur att vi lever i en demokrati så att andra kan göra det. 

Gunne skriver vidare att det är hans självklara rätt att stoppa texter i Metro. Men det är inte det min kritik handlar om, utan skälen - de påstådda och de som jag tror är de riktiga.

Nu antog s-kongressen en motion om att verka för ett erkännande från svensk sida. Motionen har också lämnats in till riksdagen för behandling. Undrar just om denna kommer att rapporteras om i Metro.

(Bakircioglus krönika kan bl a läsas på http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/20/metro-fornekar-folkmordet-pa-armenier)


Glenn Möllergren

frilans, Karlshamn

Kommentera [2]

  1. Vahagn Avedian | 9 nov 2009, 10:38 #

    Frågan om erkännandet av Armeniska folkmordet, eller Folkmordet 1915 som
    det också kallas, har alltid varit ett politiskt slagträ ända sedan
    nyheten som massakrerna nådde omvärlden mitt under det pågående
    världskriget. Sen att man år 2009 skyller på bristande kunskaper eller
    otillräcklig forskning i frågan, oavsett om man är utrikesminister,
    riksdagsledamot eller chefredaktör på en tidning, är tecken på antingen 1)
    en grov bristande nutidsorientering när frågan är så pass dagsaktuellt som
    den är eller 2) inget annat än det gamla hederliga blundandet för
    sanningen för alternativa egenintressen. Så har det varit i över 90 år om
    armeniers vädjan till omvärlden för ett erkännande av deras lidande och
    förlust, men politiska och ekonomiska intressen väger alltid tyngre än de
    humanitära.

    För alla intresserade och i synnerhet journalister som skriver i denna
    fråga och tyvärr inte besitter den kunskap som finns tillgängligt i
    överflöd så tänkte jag dra några korta punkter här där ni i god akademisk
    tradition kan själva verifiera och eventuellt fördjupa era kunskaper
    ytterligare:

    1) Om man efterlyser “objektiv” forskning så blir det knappast mer
    objektiv än den samling folkmordsforskare och experter som är medlemmar i
    International Association of Genocide Scholars, IAGS. De har faktiskt
    varit djärv nog att komma med följande uttalande och än har inte någon
    kunnat utmana den: “We write this open letter to you as the leading
    international organization of scholars who study genocide.” Än har inte
    någon utmanat deras auktoritet och kunnande inom området. De har erkänt
    Folkmordet 1915 och det i 3-4 olika resolutioner. Deras samtliga texter
    finns att läsa på genocidescholars.org…

    2) Om man sen pratar ur ett rättsligt perspektiv så kan man ta och läsa
    resultatet från en analys som ett “oberoende råd” satte ihop utrifrån
    “strikt rättsligt perspektiv”. Det utfördes av International Center for
    Transitional Justice på begäran from den kortlivade Turkish Armenian
    Reconciliation Commission år 2002. Men uppenbarligen så tyckte den
    turkiska sidan inte om utslaget varför man har medvetet velat glömma det
    hela. Deras slutsats på den artonsidiga analysen lyder enligt följande:
    “…the Events, viewed collectively, can thus be said to include all of
    the elements of the crime of genocide as defined in the Convention, and
    legal scholars as well as historians, politicians, journalists and other
    people would be justified in continuing to so describe them.” Analysen i
    sin helhet finns att läsas på
    www.ictj.org/images/…

    3) Det här är absolut inte en fråga för politiker utan forskare (och inte
    historiker som vissa vill påstå). Just därför ska politiker erkänna
    folkmordet för vad det är och sluta med sin förnekelse och
    historierevisionism när vissa av dem vill leka historiker och uppfinna en
    egen version av sanningen. Precis som Ove Bring och en rad andra forskare
    har sagt så har forskningen gjort sitt och nu är det politikers ansvar att
    basera sitt beslut på existerande forskningsresultat. Det gör de i
    klimatfrågan så varför inte i denna också? Artikeln publicerades i SvD och
    finns här www.svd.se/opinion/b… medan den kompletta listan med 60-tal världsledande experter inom området finns
    här detvarfolkmord.armen…

  2. Vahagn Avedian | 9 nov 2009, 10:39 #

    4) Man citerar tyska ögonvittnen och diplomatiska rapporter, medan få vet
    om de svenska rapporterna om ”den pågående utrotningen.” Svenska UD och
    generalstaben var väl underrättade om den pågående utrotningen via
    rapporter som Sveriges ambassadör Per Gustaf August Cosswa Anckarsvärd och
    den svenska militärattachén Einar af Wirsén (båda stationerade i
    Konstantinopel) skickade till Stockholm. Bland annat kan man läsa
    följande:

    - Anckarsvärd, 6 juli 1915: ”Herr Minister, Förföljelserna mot armenierna
    hafva antagit hårresande proportioner och allt tyder på att ungturkarne
    vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning
    utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den
    armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska
    nationens utrotande.”

    - Anckarsvärd, 22 juli 1915: ”Det är icke blott armenierna utan äfven
    Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet som f.n. äro utsatta för svåra
    förföljelser… Det kunde enligt hr. Tsamados [grekisk chargé d’affaires]
    icke vara fråga om annat än ett utrotningskrig mot den grekiska nationen i
    Turkiet…”

    - Anckarsvärd, 2 september 1915: ”De sex s.k. armeniska vilayeten lära
    vara totalt rensade från åtminstone armenisk-katolska armenier… Det är
    uppenbart att turkarna söka begagna tillfället nu under kriget för att
    utplåna den armeniska nationen, så att när freden kommer ingen armenisk
    fråga längre existerar.”

    - Wirsén, 13 maj 1916: ”Hälsotillståndet i Irak är förfärande.
    Fläcktyfusen kräfver talrika offer. Armenierförföljelserna hafva i hög
    grad bidragit till sjukdomens spridande, emedan de utdrifna i
    hundratusental dött af hunger och umbäranden längs vägarna.”

    - Anckarsvärd, 5 januari 1917: ”Tillståndet kunde dock varit ett helt
    annat, om nämligen Turkiet följt centralmakternas råd att till dem
    överlåta äfven den inre organisationen af provianterings- o. d. frågor…
    Värre än detta är emellertid utrotandet af armenierna, som kanske kunnat
    förhindras, om tyska rådgifvare i tid fått samma makt öfver den civila
    förvaltningen som de tyska officerarne faktiskt utöfva öfver här och
    flotta.”

    - Envoyé Ahlgren, 20 augusti 1917: ”Dyrtiden stegras alltjämnt… Den har
    flera orsaker:… och slutligen produktionens starka aftagande på grund af
    minskad arbetskraft, orsakad dels genom mobiliseringen dels ock genom
    utrotandet af den armeniska rasen”.

    I sina memoarer ”Minnen från Fred och Krig” (1942), tillägnade Wirsén ett
    helt kapitel åt folkmordet. I ”Mordet på en nation” skriver Wirsén att
    “[deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska
    befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i
    verkligheten avsågo de att utrota armenierna… Förintandet av den armeniska
    nationen i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan
    tvivel till de största brott som under senare århundraden begåtts. Det
    sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande.”

    Hjalmar Branting var förmodligen den förste i historien som använde sig av
    begreppet “folkmord”, långt innan Raphael Lemkin myntade det under
    1940-talet och som sen blev till FN:s konvention. I ett protestmöte den 26
    mars 1917 sa Branting det följande: ”Dokumenten säga klart ifrån, att här
    ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett
    organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken
    till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att
    massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej
    skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden. Detta folkmord
    står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den
    systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom
    har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan”.

    I min egen forskning blev jag väldigt överraskad över att hitta så mycket
    som jag hittade i svenska arkiven om den “pågående utrotningen av den
    armeniska nationen” och “rasen”. Min magisteruppsats finns att läsa på
    www.armenica.org/mat… där jag återger svenska vetskapen om den
    pågående humanitära krisen i osmanska riket.

    5) Men om man nu även ska se efter FN konventionens definition och
    tillämpning (utöver det som ICTJ har fastslagit) så kan man väl vända sig
    till självaste upphovsmannen till konventionen, Rapahel Lemkin som
    myntande begreppet “genocide”. Han gjorde det med erfarenhet från
    armeniska massakrerna under första världskriget. Om man inte känner till
    bakgrunden eller orkar läsa inom litteraturen så kanske orkar man titta på
    en kort film där ni får höra det från hans egna läppar:
    www.youtube.com/watc… Det är bara 5 minuter men orkar
    ni inte ens det så spola fram till 2:20 inne i klippet.

    År 2009 finns det helt enkelt inte grund för att förneka något som är så
    uppenbart som Folkmordet 1915. Sen att det klassas som det mest studerade
    fallet av folkmordet efter Förintelsen bör säga en och annan. Underlaget
    är helt enkelt överväldigande och det är sorgligt att Sveriges namn saknas
    bland alla dessa länder, bland de några av våra närmaste europeiska, som
    har erkänt folkmordet: Uruguay (1965), Cypern (1982), Ryssland (1995),
    (1996), Libanon (1997), Belgien (1998), Frankrike (1998), Italien (2000),
    Vatikanstaten (2000), Schweiz (2003), Argentina (2003), Kanada (2004),
    Slovakien (2004), Nederländerna (2004), Polen (2005), Venezuela (2005),
    Tyskland (2005), Litauen (2005) och Chile (2007).

    Det mesta av det här finns också med i den motion som finns på
    Utrikesutskottets agenda och kommer sannoliken upp under våren 2010:
    www.riksdagen.se/Web…

    Det här var bara de essentiella bitarna och det finns massivs med
    ytterligare information som jag kan enkelt hänvisa till. Frågan är om man
    vill inse fakta och erkänna sanningen eller vill man envisas om det
    motsatta bara för ogrundade påståenden och sårade stolthet.

    Vahagn Avedian
    Historiker
    Chefredaktör för Armenica.org
    www.armenica.org

Kommentarer är stängda för denna artikel.