Regeringen tillåts ducka i medierna!

Redan efter valet märkte jag att min efterträdare Beatrice Ask var synnerligen obenägen att ställa upp i debatter i radio och TV. Fortfarande två år efter valet har vi bara haft några enstaka debatter, trots att vi får mängder av förfrågningar. Flera gånger har hon sagt nej till en morgondebatt, för att dagen efter få sitta i en ensam intervju i samma soffa och resonera kring frågan. Ännu oftare har hon hoppat av redan inbokade debatter, med resultatet att det inte blir någonting även om jag redan tackat ja. Eftersom Beatrice Ask är en ovanligt defensiv minister trodde jag till en början att det var just hon som agerade på det här sättet. Så småningom har jag märkt att det gäller de flesta ministrar.

Nu senast Fredrik Reinfeldt, som efter att ha hoppat av en duell mot Mona Sahlin i Sveriges televisions Agenda som varit inbokad sedan före sommaren, istället fick sitta ensam i studion. Reinfeldts hyckleri visste inga gränser då han i sitt sommartal just efterlyst att debattera mot Mona Sahlin och påstod sig vara ”sugen”. Men Agenda stod inte långt efter eftersom de la sig platt för statsministerns krav trots att de helst av allt ville ha en debatt.

Själv hände detta mig för en vecka sedan då Carl Bildt vägrade att medverka i en debatt i Sveriges Radios P1 Morgon i en besvärlig fråga för regeringen. Någon ersättare ville inte heller ställa upp. Programmet hade förberetts i flera veckor och kunde ha synliggjort tydliga skillnader mellan regeringen och oppositionen. Nu blev det ingenting.

Annons

Men det värsta exemplet står ändå Agenda för i maj 2008. Efter att Beatrice Ask vägrat att ställa upp på en debatt mot mig i studion, föreslog Agenda i stället två separata förinspelade intervjuer, en med henne och en med mig. Naturligtvis ett mycket märkligt sätt att föra en debatt på, men jag accepterade. Under helgen ändrade sig sedan Beatrice Ask och ville komma till studion. Uppenbarligen med kravet att sitta ensam. Agenda hörde aldrig av sig till mig och ministern fick sitta ensam och kommentera min förinspelade intervju utan att jag fick möjlighet till replik. Agenda trasslade snabbt in sig i bortförklaringar när jag självklart reagerade.

Regeringens taktik är naturligtvis ingen slump utan noggrant uttänkt. Poängen är att få bort oppositionen från tv-inslag och radioprogram och själva få sätta dagordningen och tidpunkt för när media ska sända en politisk debatt. Som minister vet man att redaktionerna alltid kommer tillbaka med nya frågor. Därigenom kan man tillåtas att utöva medialt plockepinn och styra bort politisk debatt om man är ängslig för kritik.

Strategin är både framgångsrik när det gäller att slippa stå till svars i politiska frågor, men också för att sätta en felaktig bild av oppositionen. Ett exempel: Vi socialdemokrater skrev förra riksdagsåret över 1 000 motioner, där vi på olika sätt föreslog förändringar och egna förslag som gick emot regeringens nya orättvisor. Om möjligheterna att få fram förslagen i debatter stoppas av att regeringen inte vill ställa upp och diskutera dem, är detta naturligtvis ett sätt för regeringspartierna att skapa den förvridna bilden av att socialdemokraterna inte har presenterat en egen alternativ politik. I det läget måste redaktioner och journalister se igenom strategin och inte hamna i fällan att bli till medhjälpare i regeringens budskap att oppositionen inte kommer med några egna politiska förslag.

Regeringens taktik är fräck, men min kritik är faktiskt inte riktad mot dem i första hand – den har all rätt att välja sin strategi och försöka genomföra den. Problemet uppstår om nyhetsredaktionerna dansar efter deras pipa. Utöver Agenda har Sveriges Radios program P1 Morgon och Studio ett hamnat i fällan vid ett flertal tillfällen. Jag vet inte hur många gånger redaktionerna – i stället för att göra något åt saken – till mig eller pressekreteraren beklagat sig över att Beatrice Ask eller någon annan minister inte vill ställa upp på en debatt. Allt ställs då in. Den uppenbara lösningen utnyttjas inte. Om båda sidor får chansen, men den ena tackar nej borde inte debatten eller inslagen automatiskt utgå. Då är inte förutsättningarna likvärdiga mellan de olika partierna. Istället borde debatten hållas som redaktionen planerat, men utan regeringen. Den part som tackar nej försitter helt enkelt sin rätt att medverka. Självklart kan man tycka, men faktum är att fria redaktioner gång på gång låter sig styras på detta sätt. Men tro mig: Bara hotet om detta skulle få effekten att de blev tvungna att ställa upp.

Partier eller politiker som gnäller på att de inte kommer ut i media har jag alltid tyckt varit närmast löjeväckande. Personligen kan jag knappast klaga på möjligheterna att komma ut i medierna. Under vår regeringstid satt jag hundratals gånger i TV-soffor och diskuterade allt från rymningar, utvisade terrorister till polisresurser med politiska motståndare. Även efter valet har jag fått tillfälle att medverka frekvent i media, vilket jag ser som en förmån. Tråkigt bara att det så sällan är i debatt med mina politiska motståndare.

Thomas Bodström (s)