Debatt

Tove Leffler: : Förlegade värderingar även i medietoppen

23 oktober 2007

Det luktar blod igen.
För en vecka sedan dömdes de två männen, som av sina advokater kallats för ”pojkarna” och av medierna och hela Sverige för ”Stureplansprofilerna”, till fyra års fängelse för våldtäkt.

Våldtäkten ägde rum i mars. Tings­rätten friade männen. Trots att domaren var övertygad om att kvinnan blivit våldtagen. I domen skrev tingsrätten att kvinnan ”genom visst våld av påstått slag tvingats till samlag och handling jämfört med samlag”.

Men tingsrätten trodde inte att männen hade förstått att hon inte ville ha sex, och en fjärrkontroll uppstoppad i underlivet. Hon hade ju velat ha sex med dem tidigare. Hon hade ju haft mycket sex förut.

Det konstiga är egentligen inte att hovrätten fällde ”Stureplansprofilerna”. Det konstiga är att tingsrätten inte gjorde det. Men både männen och deras advokater och diverse bloggare klandrar i dag medierna och medie­drevet för hovrättens utslag.

– Det är ju solklart att de har påverkats av alla skriverier om mina sms och sådant. De skrev till och med det i domen, att det har varit en avgörande del, sade 21-åringen.

I SVTs morgonsoffa satt advokaten Per E Samuelsson och sade att opinionens påverkan på rättsväsendet är ett hot mot rättssäkerheten.

Det brukar annars ofta hävdas att just tingsrätter är mycket mer känslomässigt engagerade och därför mer benägna att påverkas av medierna eller den allmänna opinionen. Att tingsrätten skulle kunna vara påverkad av alla de tusen föreställningar som finns i vårt samhälle om vad kvinnlig sexualitet får och bör vara – det har inte slagit männen eller dessa advokater.

Detta var troligen anledningen till att tingsrätten i maj valde att fria: en kvinna ska inte vilja ha sex, därför är det rimligt att hon slåss och sparkar lite – it’s part of the game.

Medierna har dock varit ovanligt eniga i det här fallet. Lika eniga som hovrätten och tingsrätten: det var verkligen en våldtäkt den där natten i mars på Östermalm.

Men vi har inte bara fått bilden av ”Stureplansprofilerna” som våldtäktsmän. Vi har också kunnat läsa snyfthistorien om 21-åringen som bor kvar hemma. Hans mamma bjuder på wienerbröd och själv säger han att han är en positiv kille. ”Folk trivs i mitt sällskap”.

”Stureplansprofilernas” advokater hävdar också att hovrätten inte skulle kunna ha stått emot detta massiva medieuppbåd. I så fall är det konstigt att den har kunnat göra det så många gånger tidigare. Vem minns inte Tumbamålet 2004 och den enorma debatt som var kring det? Den debatten fick inte domstolen att ändra utslag.

Jag hävdar inte att den skulle det. Men jag tror verkligen inte heller att medierna är orsaken till hovrättens dom. Möjligtvis är medierna delskyldiga till det som hände i mars. Till dessa två killars otroligt skeva kvinnosyn. Till att bilden av kvinnors sexualitet är snedvriden och mystifierad. Sex är svårt och jobbigt att prata om. Och vi tror kanske ändå inte att det där med att våldta är så farligt, så ovanligt. Det ligger nära vår egen sexualitet. Vår egen skadade sexualitet.

Kanske är det därför – våldtäkt ses inte som ett så allvarligt brott – medierna har varit så pass överens om att inte namnge ”Stureplansprofilerna”: den som går hem med två framgångsrika män får kanske ändå skylla sig själv?

Hittills har flera chefredaktörer förklarat att de inte publicerar namnet på ”Stureplansprofilerna” på grund av ”inget oavvisligt allmänintresse” och att det ”inte tillför rapporteringen något”.

Jag är inte säker på att dessa mäns namn ska publiceras i tidningen, eftersom jag är kritisk till namnpublicering över huvud taget. För dem som är intresserade är domen offentlig och dessutom finns det minst 50 bilder på de här männen på sajten stureplan.se. Namnen är inte heller svåra att googla fram.

Visst har vår medievärld omvärderat våra domstolar och de – i många fall märkliga – våldtäktsdomar som fällts genom åren. Men i toppen på de stora, stora skutorna sitter det fortfarande gubbar (av varierande ålder och kön) med förlegade värderingar, förtätade kontakter med vissa mäns inflytelserika föräldrar och förbluffande omoderna analyser av dagens samhälle.

Tove Leffler

journalist och redaktör för antologin Könskrig: Hur vi delas upp och hur vi hör ihop