Debatt

Eva Kärfve: : Häglund är ute och flyger

10 oktober 2007

I Journalisten (25/07) går krönikören Kjell Häglund till storms mot sina kolleger, som inte har vett att ställa följdfrågor och därmed inte håller hög internationell standard. Han framhåller två stjärnreportrar som har hans odelade beundran.

I Journalisten (25/07) går krönikören Kjell Häglund till storms mot sina kolleger, som inte har vett att ställa följdfrågor och därmed inte håller hög internationell standard. Han framhåller två stjärnreportrar som har hans odelade beundran.

Den ena är Vanna Beckman, en närmast oläst reporter, vars stjärna lyst starkast inom den neuropsykiatriska fållan och vars taleskvinna hon är. Om henne finns dock inte mycket att säga.

Bättre kanske Häglund skulle kunna lyckas med den engelske medicinske journalisten Jonathan Gor­nall, visserligen också han närmast oläst i Sverige men vars aktier på grund av avståndet är lättare att skriva upp.

Gornall har skrivit en artikel i British Medical Journal, BMJ, som Häglund tror ha gått obemärkt förbi. Detta trots att den enligt Häglund innehåller “sprängstoff”.

Jag är en av huvudpersonerna i Gor­nalls artikel. Anklagelsen, förmedlad av Gornall, lyder att jag samarbetar med scientologerna. Ur­spru­ng­­­­ligen kommer uppgiften från Christopher Gillberg, som i intervjuer fritt blandar ihop scientologi och sociologi.

Gillbergs urskillningsförmåga skyms av hans önsketänkande, för visst vore det bättre om det gick att bunta ihop hans kritiker i en behändig kategori, som dessutom predikar själavandring. Vad som saknas är bevisen. Och det är just här, i det obevisade, det antydda, som Gornall utför sin journalistiska bragd.

Gillberg och hans anhängare har hela tiden påstått att jag föreläst på en scientologkonferens i München. Jag har hela tiden påstått att jag var där tillsammans med en kollega i forskningssyfte. Gornall tror varken kollegan eller mig. Vi har visserligen aldrig tidigare beslagits med lögn, men eftersom Gornall använder sin magkänsla – som säkert också fått påspädning genom kontakterna med Gillbergs anhängare – är han säker på att vi far med osanning.

I mejl till Gornall har jag berättat att jag aldrig föreläst på denna konferens, men att jag i ett sammanhang hamnade på något som påminde om en presskonferens och då lämnade lokalen. Gornall låtsas som att detta är något han själv kommit på, och Häglund vrider till det ytterligare ett halvt varv: ”Kärfve talade offentligt.”

Åtalspunkten ändras alltså en aning. Men Häglund förhastar sig. Jag uttalade mig inte offentligt. Jag gick.

Jonathan Gornall har haft täta kontakter med en taleskvinna för scientologerna, som påstår att jag föreläste. Gornall begår alltså samma brott som han anklagar mig för: han söker stöd hos scientologerna och fäster tilltro till deras uppgifter. Häglund noterar inte vurpan.

Förtalskampanjens själva grundsats är att scientologerna är ”the bad guys”. När Gornall gör dem till anständiga sanningsvittnen skjuter han sig i foten. Och Kjell Häglund, fylld av sin mission, märker ingenting.

Om Gornall verkligen skulle ha gjort en journalistisk bragd i denna uppskruvade affär skulle han ha skaffat fram ett program från konferensen.

Föreläsningar har rubriker, de äger rum vid en bestämd tid, på en bestämd plats. Var fanns scientologernas uppgifter om det?

Jag har under fem års tid med eftertryck hävdat att jag inte har föreläst för scientologerna. Anledningen är enkel: jag föreläste inte. Själva sakfrågan är däremot märklig: Skulle jag, om jag hade föreläst, automatiskt ha blivit scientologianstruken? Tar en forskare färg av den grupp hon föreläser för?

Jag har föreläst hundratals gånger, på nästan alla svenska universitet, för Europarådet, för Astrazeneca, på medicinarnas Berzeliikonferens. Är jag automatiskt anhängare av det ena eller andra? Jag har till och med skrivit en artikel i ungmoderaternas tidning. Var står jag politiskt då?

Hur vore det med någon form av kritiskt tänkande, kanske också självreflektion? Kjell Häglund ifrågasätter inte Jonathan Gornalls neutralitet – eller kanske värre: han struntar i den. Det är själva resultatet, smutskastningen, som är det egentliga ärendet.

Då är det skvallerbyttorna och intrigmakarna som höjs till skyarna, samtidigt som Häglund får en chans att själv stiga en smula till väders.

Eva Kärfve

docent i sociologi, Lunds universitet

Här kan du läsa Kjell Häglunds krönika:

http://journalisten.se/kronika.aspx?article_id=13896

Tipsa en vän

Kommentera [10]

  1. Lasse Lundeberg | 11 okt 2007, 12:38 #

    Bakgrund?
    Men vilka är de intressanta stora linjerna bakom personangreppen?

    Är det så att vänstertänkare tidigt lade beslag på psykologi för att även där plantera sin ideologi? Och att neurovetenskapen nu finner fler och fler tecken på att psykologiskt beteende även härstammar ur hjärnans genetiska uppbyggnad?

    Nationalsocialister utnyttjade rasbiologi för sin maktkamp och vänstersocialister utnyttjar kanske psykologi för sin?

    Men alla vi som är genuint nyfikna på hur våra sinnen funkar, vilka ska vi lita till?

    Det hela kanske bottnar i synen på “jämlikhet”/“jämställdhet” / “All men are created equal”.

    I stället för att älska vår nästa för han är som jag, bör vi ju respektera alla människor. Att någon är annorlunda (genetiskt) har ju ingen som helst bäring.

    Är det detta debatten egentligen handlar om? Eller är den bara fråga om revirpink?
    / Lasse Lundeberg

  2. Peter Anstrin | 15 okt 2007, 09:44 #

    Häglund är bara sorglig
    Häglund har länge varit starkt kritisk till kritikerna av amfetaminbehandling av så kallade ADHD-barn. Kärve och scientologerna i synnerhet.

    Han tycker det är helt okej att ge små barn hundraprocentigt rent amfetamin i förhållandevis höga doser.

    Varje vuxen som tar en enda av dessa barns tabletter blir ordentligt påskruvad. Det är redan ett stort problem i USA där föräldrarna snattar i barnens ritalinaburkar.

    Göran Skytte prövade två tabletter redan i slutet på 1980-talet vid ett TV-program tillsammans med Guillou om amfetaminbehandlingen.

    På förstasidan av Kvällsposten dagen efter säger han att han blev ”rejält påverkad”. Barnen med en tredjedel av Skyttes kroppsvikt kan få 4-8 tabletter. Det finns därför nog med anledning att kritisera detta.

    Kjell Häglund åberopar Vanna Beckman som skrivit en bok om kritiken på ADHD-industrin. Han nämner dock inte heller där att hon är en av Big Pharmas främsta skribenter och försvarare. Hon har skrivit för dem i över ett decennium.

    I Läkartidningen, där Beckman får utgjuta sig över kritikerna av ADHD-industrin, får man läsa ett mycket märkligt uttalande av Beckman. Hon ställer försiktigt frågan om dessa kritiker som utnyttjar offentlighetsprincipen verkligen skall få behålla sina ”medborgerliga rättigheter”. Det har vi inte hört sedan 1940-talet.

    Jo, det behövs verkligen mer grävande journalister. Vad det gäller psykiatri finns det hur mycket som helst att gräva i.

    Peter Anstrin
    Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR)
    www.kmr.nu

  3. Kjell Häglund | 15 okt 2007, 11:54 #

    Till Kärfves försvar ”“ en scientolog, såklart…
    Det är ganska talande att KMR, den organisation som ansvarade för scientologernas beryktade, Eva Kärfve-bevistade anti-psykiatri-konferens i München, genast kommer till Kärfves undsättning.

    Trots att Kärfve bedyrar att hon aldrig haft något med dem att göra ”“ mer än “att svara på några frågor” på deras presskonferens…

    Sakinnehållet i Anstrins förvirrade inlägg är svårt att säga något om, eftersom det i princip inte innehåller något sakinnehåll.

    Bara en enda schizofren konspirationsteori. Att fläta sådana, kring allt som har det minsta med psykiatri att göra, är vad Anstrin sysslar med dagligdags.

    Hans svenska utgåva av scientologtidningen Freedom är en av de mest vettlöst hatiska propagandapublikationer jag sett. Jag rekommenderar en titt här (inget för känsliga läsare, dock): www.freedommag.org/swedish/index.htm

    Via sin hemsida vrålar Anstrin ut att “psykiatriker drogar och dödar tusentals barn”, men personligen vägrar han att över huvud taget se några barn med adhd.

    För honom är engagemanget hatiskt i stället för kärleksfullt, sektpolitiskt i stället för humanistiskt. Av ideologiskt förblindade skäl väljer han att förneka all den vetenskapligt bekräftade kunskap som numera finns tillgänglig för att verkligen hjälpa barn med neurologiska funktionshinder ”“ för att i stället förlita sig helt på en världsbild formulerad av en amerikansk fantasyförfattare från 1940-talet som inte ville acceptera sin egen diagnos som schizofren.

    Samt förestå en hat-organisation som bedrägligt profiterar på FNs mest humanitära organ genom att kalla sig “Kommittén för Mänskliga Rättigheter”.
    / Kjell Häglund

  4. Peter Anstrin | 16 okt 2007, 09:56 #

    Häglund svamlar igen
    Det är rent otroligt så Häglund får till det.

    Han påstår att jag ger ut tidningen Freedom. Det har jag aldrig gjort.

    Jag försvarar inte heller Kärfve, det klarar hon alldeles utmärkt själv.
    / Peter Anstrin

  5. Kjell Häglund | 16 okt 2007, 11:30 #

    En skräcklänk till
    Anstrin är KMRs häxmästare i Sverige. Han ger mycket riktigt ut deras tidning “Mänskliga rättigheter”, som är precis lika förryckt som den andra scientologblaskan, Freedom.

    Den antipsykiatriska hatpropagandan i båda är identisk i ton och innehåll. För att förstärka illusionen av nån sorts seriös publicistisk verksamhet skriver Anstrin själv i “Mänskliga rättigheter” och “uttalar sig” i egenskap av “författare” i Freedom…

    Jag bistår gärna med länken även till den andra skräptidningen (och, återigen, känsliga läsare varnas):

    http://www.kmr.nu/tidn.htm
    / Kjell Häglund

  6. Vanna Beckman | 17 okt 2007, 16:49 #

    Beckman svarar Kärfve
    Psykiatrin i maskopi med läkemedelsindustrin vill utmönstra och droga ner de obekväma i samhället, till exempel bråkiga barn.

    De mest aggressiva och penningstinna av propagandisterna för denna konspirationsteori är scientologerna. Det är en liten och bisarr sekt i Sverige men de har ändå ganska stort inflytande, bland annat därför att de förmår utnyttja den svenska offentlighetsprincipen till dess yttersta gräns.

    Ur det material de begär ut från institutioner och enskilda forskares e-postkorrespondenser väljer de att ensidigt publicera sådant som kan styrka deras konspirationsteori och förtiger allt som talar där emot.

    För att få spridning på sitt material kan de erbjuda det till vanliga redaktioner som inte behöver ange källa, eller ställa det till andra skribenters förfogande, som till exempel till Eva Kärfve.

    Hon kunde bygga de sista tre kapitlen i sin bok Hjärnspöken på ett ofärdigt arbetsmaterial som en scientologskribent vid namn Janne Larsson fått ut från Socialstyrelsen.

    Kärfves egna utgångspunkter finns snarare att hitta i tankeriktningar med rötter i 1960-talet kring antipsykiatriska ideologer som Thomas Szasz och Michel Foucault. Men denne Thomas Szasz är samtidigt en av grundarna av scientologikyrkans frontorganisation för att bekämpa psykiatrin CCHR (Kommittén för Mänskliga Rättigheter), så beröringspunkterna är många och har gett upphov till ett helt nät av organisationer och skrifter.

    Huruvida Eva Kärfve talade mycket eller litet på en hearing anordnad av scientologerna i München den 8 september 2002 blir i detta perspektiv tämligen oviktigt.

    Jag har själva programmet där hennes expertdeltagande är en av punkterna, men scientologerna vill givetvis blåsa upp en docent i sociologi som talar hos dem så stort de kan. Hon har nytta av dem, men de vill också dra nytta av henne.

    Konspirationsteorin om psykiatrins hot mot folket finns i många lätt varierade former på internet (se till exempel www.freedommag.org; ritalindeath.com; kmr.nu; CCHR.org; Breggin.com; antipsychiatry.org; uaea.ac.uk). Variationerna är inte större än att man kan se en sammanhängande bild som ett stort antal organisationer och individer står bakom.

    Naturligtvis bör man passa sig för att tillvita folk en grupptillhörighet om det innebär att man därmed inte är beredd att diskutera deras argument. Så gör Inger Atterstam i Journalisten (27/07) när hon påstår att jag ”under de senaste åren eller mer varit nära knuten till Gillberg-gruppen”.

    Detta är en fiktion; jag vet inte hur många som skulle räknas in i en sådan grupp. Vid Barnneuropsykiatriska kliniken arbetar över 40 individer, men inte jag. Under hela arbetet med min bok har jag inte haft någon kontakt med Christopher Gillberg.

    I boken Strider under hjärnåldern. Om ADHD, biologism, sociologism (Pavus, 2007) försöker jag sätta in den så kallade Gillbergfejden i ett större sammanhang, både internationellt och vetenskapligt.

    Kanske har Inger Atterstam bara läst de avsnitt som handlar om just den debatten och dess juridiska turer eftersom hon anklagar mig för att försöka ”hålla liv i en tragisk konflikt som är över sedan länge”. Den världsomfattande konflikten är långt ifrån över, vilket bland annat visas av den nu pågående scientologkampanjen mot ett forskningsprojekt vid Norrtäljeanstalten som jag skrivit om i Läkartidningen nr 39 och 41 (se www.lakartidningen.se).

    Vanna Beckman
    frilansjournalist och författare

  7. Kjell Häglund | 17 okt 2007, 21:52 #

    Häglund svarar Kärfve
    Eva Kärfve har delvis rätt i det hon skriver om min försåtlighet ”“ självklart ville jag, i min krönika, bjuda henne på lite av hennes egen medicin.

    Frånsett det pikanta i att Kärfves skrupellösa insamlande av ideologiskt färgat bok- och debattmaterial lett henne ända till en scientologisk anti-psykiatri-konferens, skrev jag om detta också av ett annat skäl.

    Jag ville parafrasera hur hon själv har för vana att föra debatt. Nämligen med en hårdvriden citatteknik sprungen ur en övertygelse om att hon själv har rätt och att en demoniserad nemesis, ”Gillberg-lägret”, har fel.

    Om någon är ”fylld av sin mission” så är det Eva Kärfve. Och precis som hon drivs av sin snäva, programmatiska lekmannaåsikt så är jag lika fylld av förvissning om att det är jag som har rätt.

    Problemet för Kärfve är att medan detta är en helt naturlig utgångspunkt för en debattkrönikör så är det tvärtom ett tjänstefel, en moralisk kullerbytta, för någon med vetenskapliga anspråk.

    Rent burleskt blir det när Kärfve börjar prata om att ”det är själva resultatet, smutskastningen, som är det egentliga ärendet” ”“ något som med tragikomisk kuslighet stämmer in på hennes iver att tvinga Christopher Gillberg att bryta sin tystnadsplikt och lämna ut rådata för ren exploatering.

    Att folk velat få Eva Kärfve till ”scientolog” bara för att hon råkat ha sådana kontakter är hennes egen känsla. Det många med mig reagerat över är hur Kärfve både låter sig utnyttjas av scientologer och åker snålskjuts på deras retorik. Om något borde mana till ”självreflektion” så är det väl detta.

    Eva Kärfve gillar inte att jag skrev att hon ”talade offentligt” på en scientologikonferens, men om man, som Kärfve medgett för British Medical Journal, ”svarat på några presskonferensfrågor” ”“ vad gör man då om inte ”talar offentligt”?

    Tendentiöst av mig, javisst. Jag sa ju att Kärfve och jag, i fråga om angreppsvinklad argumentationsteknik, är av samma skrot och korn. Den här typen av ordvrängningar är vad både hon och jag jobbar med ”“ i motsats till alla de läkare hon attackerar, som hellre engagerar sig i väntrummens krisande barnfamiljer än i en flumsociologs förvirrade frontalangrepp.

    Eva Kärfves otidsenliga världsbild är beroende av att det alltid finns ett kallhamrat etablissemang, en imperialistisk fiende, att bekämpa; ett ”Gillberg-läger” där alla är lika ideologiskt motiverade som hon. Men det är detta som är det stora hjärnspöket i denna tragiska fråga.

    Dem Kärfve strider mot, med lansen dragen som mot väderkvarnar, är inte proffsdebattörer utan forskare i daglig barnläkartjänst.

    De är motsatsen till de diagnosfascistiska pillertrillare Kärfve utmålar dem som; de har lika mycket sociala perspektiv som medicinska, de förespråkar bättre skolmiljöer, mindre klasser, större pedagogisk medvetenhet, individuellt bemötande och empati. Läkarna tar barnens svårigheter på både professionellt och pragmatiskt allvar medan Kärfve sitter fast i en gammal marxistfilosofisk bokhylla.

    Eva Kärfve skriver att hon besökte scientologerna med ”en kollega” ”“ klädsamt för Thomas Brante nämner hon inte sin professor och partner-in-crime vid namn. Någonstans inser hon ju att besöket inte var rumsrent. Så varför bevistade de denna revisionistiska hearing?

    ”Forskningssyfte”, mumlar Kärfve. Men hennes Gillberg-fixerade forskning, både nu och då, sammanfaller ju i alla stora drag med scientologernas anti-psykiatriska korståg.

    På vilket sätt kan en konferens med scientologernas Gillberg-hatande chefsideologer bidra till denna? Är inte just Gillberg en nästan övertydligt gemensam nämnare här?

    Var även den svenske scientologen Janne Larsson, som bevisligen matat Kärfve med material till hennes bok, med på konferensen? Och varför stod Eva Kärfve uppsatt som talare nummer 4 på det konferensprogram som finns dokumenterat?

    Att Eva Kärfve avfärdar Vanna Beckman som en ”oläst reporter” att ”lämna därhän” är inte så konstigt. Beckmans bok ”Strider under hjärnåldern ”“ om adhd, biologism, sociologism” är extremt besvärande för både Kärfve och Thomas Brante, vad gäller de verkliga manipulationerna och förfalskningarna kring ”Gillbergaffären”.
    / Kjell Häglund

  8. Peter Anstrin | 18 okt 2007, 14:18 #

    Kritiken handlar om psykiatrin
    Kritiken mot psykiatrin handlar om att ge miljontals barn starkt hundraprocentigt rent amfetamin, att elchocka äldre, barn och gravida, att kemiskt lobotomera eller droga ner en miljon svenskar med psykiatriska droger.

    Det handlar om att utvidga diagnoskriterierna till att omfatta 500 % av befolkningen som en läkare räkande ut i USA. Och då gällde det bara ett fåtal av psykiatrins 400 olika diagnoser.

    Det handlar inte om att Kärfve var på ett föredrag bland scientologerna. Häglund och Bäckman är så snurriga att de tror att kritiken mot psykiatrin är konspiratorisk. Bäckman jämför den med aidsförnekelsen i senaste Läkartidningen. Snacka om konspirationsteorier.

    Psykiatrin har i alla tider varit föremål för mycket stark kritik. Anledningen är helt enkelt att psykiatrin inte kan redovisa några resultat. Och i det fall den gör det är det oftast katastrofer. Varför skulle annars psykiatrin råka ut för den ena statliga undersökningen efter den andra? Är det också scientologernas fel?
    / Peter Anstrin

  9. Anders Arvidsson | 18 okt 2007, 17:31 #

    Stackars Kjell Häglund – någon har kissat på hans heliga psykiatriska bönematta.

  10. Janne Larsson | 19 okt 2007, 18:32 #

    Häglund och den psykiatriska kampanjen mot offentlighet
    Nu har Kjell Häglund, som skenbart oberoende journalist, dragit svärdet för neuropsykiatrin igen (krönikan Den osynliga stjärnreportern). Men borde han inte berätta om sina finansiella intressekonflikter? Är man ”ingift i engagemanget”, som han skrev på annat ställe, och med en av Sveriges främsta neuropsykiatriker (Duvner), med eget företag i ADHD-branschen, som svärfar så borde man säga det. Så man vet bakgrunden till engagemanget.

    Som bekant dömdes Christopher Gillberg för domstolstrots, och fru och kollegor för strimlandet av allmänna handlingar i DAMP-forskningen. Gräddan av svenska biologiska psykiatriker samlades för att dra in pengar till böterna ”“ ledda av Elias Eriksson, professor i farmakologi (med så många uppdrag för läkemedelsindustrin att de inte får plats här, se hans CV på Sahlgrenskas webbsida), OCH den av Häglund hyllade Vanna Beckman, som sedan mer än ett decennium är läkemedelsindustrins och neuropsykiatrins journalistiska ansikte i Sverige. Det är rörande att se samarbetet mellan dessa skenbart objektiva journalister och deras kamp mot offentlighetsprincipen.

    Häglund refererar också till en nyligen publicerad story i BMJ om Gillbergaffären ”“ med ovan nämnda Eriksson som främsta källa. I den ”avslöjas” att undertecknad via domstol (2000) fick ut neuropsykiatrins planer för ”medicinering” av barn och vuxna i Sverige, och spred dessa. Häglund ser denna spridning som ett stort problem, på samma sätt som Läkartidningen, som nyligen kallat detta att sprida ”opublicerade forskningsrapporter”.

    Den egentliga upprördheten rör dock att innehållet i dessa dokument ”“ som inte var avstämt med PR-folket ”“ kom till allmänhetens kännedom. Som det stycke, där psykiatriprofessor Sten Levander berättade om sin syn på friheten kontra psykiska problem: ”Med större manöverutrymme för individerna (frihet) ökar antalet personer som visar upp symtom. I det totalkontrollerade samhället finns få personlighetsstörda individer.”

    Efter det att Häglund för något år sedan i Journalisten ondgjorde sig över varningarna om ADHD-drogen Strattera debatterade han på nätet. Där skrev han att en frände givetvis hade rätt när denne, om kritiker av psykiatrin, sade: ”De som ser flest faror med psykiatrin är samma personer som bäst behöver den.”

    Ska man ta det som ett löfte eller ett hot?

Kommentarer är stängda för denna artikel.