Underhållande, men alltför aggressivt
11 september, 2012
När de stora elefanterna dansade på Publicistklubben på måndagskvällen var det stor underhållning.
Dräpande replikskiften och hårda ord, mellan män som klarar det. Det hade varit helt okej, om det inte varit ett så allvarligt ämne.
Frågan var hur vi i medierna betett oss i fallet Quick. Rusar vi bara åt ett håll, eller har vi förmåga att reflektera och fundera över vad vi gör.
Dan Larsson var en av dem som ifrågasatte Quicks skuld redan innan Quick blev dömd för alla mord. I sin inledning av debatten beskrev han det som Skriet från vildmarken, och menade att ingen hörde vad han sa.
Där hade diskussionen kunnat börja. Kerstin Weigl gjorde det. Hon beskrev att hon ångrade hur hon hade hängt med i drevet och kallat Thomas Quick seriemördare, innan han var dömd.
Men sen var det som om skyttegravarna byggdes upp rekordsnabbt. Det fånigaste var en massa utspel om förtal. Mattias Göransson, chefredaktör för Filter, och den som försökte hindra en annan journalist, Gubb-Jan Stigson, från att uttala sig i frågan, menade att det skulle vara förtal att diskutera skuldfrågan hos en person som fått resning. Claes Borgström menade att han utsatts för ”inte juridiskt förtal, men kränkningar”.
Jan Guillou var irriterad på att Claes Borgström skulle läxa upp honom om rättsväsendet och Claes Borgström sa att ”bara Gud, Jan Guillou och Leif GW Persson vet sanningen”.
Mattias Göransson kallade inte bara Gubb Jan Stigson för en zombie, utan pekade också på Göran Lambertz och sa: ”Där sitter en till”.
Det fanns små antydningar till diskussion ibland, några små steg mot att lyssna, men tyvärr sammanfattade Stina Dabrowski, debattledare det bäst med orden: ”Den sansade mediedebatten får vi vänta med”.
Professorn i straffrätt (emeritus), Madeleine Leijonhufvud, satt bredvid mig i salen. Hon menade att debatten var ovärdig.
”Jag blir inte övertygad om någons skuld eller oskuld av att höra övertygade journalister bråka. Jag trodde det skulle handla om mediernas roll, deras eventuella skuld.”
Hon undrade också om någon ställt sig frågan: Om Quick nu var så manipulativ, att han gav sina vårdare och polisen exakt de svar som de ville ha, hur vet vi att han inte också har gett journalisterna ”rätt” svar?
Ett litet försonande tecken fanns det på PK. Efter debatten gick Jan Guillou fram till Claes Borgström och sa att han aldrig någonsin trott att Borgström gjort något ohederligt. Det känns i alla fall bra att veta, svarade Claes Borgström.
Kanske debatten borde ha börjat där i stället? I en lyssnande anda.
Redaktionsbloggen
Kommentarer
Det finns 2 kommentar på sidan.
Kommentera
Ja det var en debatt på låg nivå. Det är olyckligt att så många journalister tror sig ha kunskaper, insikter och metoder att kunna slå fast om en människa är skyldig till brott eller inte. Debattledaren inbjöd också till den vinkeln, ovanpå det som skulle ha varit huvudfrågan, det vill säga hur medierna hanterat och hanterar Quick-fallet. Heder åt Claes Borgström, som orkade ställa sig i den stormvinden och försökte sprida fakta.
"Mattias Göransson ... menade att det skulle vara förtal att diskutera skuldfrågan hos en person som fått resning."
Skulle det i så fall även vara förtal (av domstolen? offren? allmänheten?) att diskutera skuldfrågan hos en person som är dömd, eller som nekats resning?