TV-journalistiken – ett hafsjobb

16 augusti 2005

Man kan tvista om vilka som står högst i en redaktionell hierarki. På Expressen kan det vara en långledig sportkolumnist, på Aftonbladet en Expressen-styrelseordförande, på Dala-Demokraten en terrorpoet. Men det är aldrig någon tvekan om vem som står lägst.

Man kan tvista om vilka som står högst i en redaktionell hierarki. På Expressen kan det vara en långledig sportkolumnist, på Aftonbladet en Expressen-styrelseordförande, på Dala-Demokraten en terrorpoet. Men det är aldrig någon tvekan om vem som står lägst.

Snäppet under webbpraktikanten, postrumsvikarien och servicekillen som fixar kaffeautomaterna en gång i månaden befinner sig – det vet ju alla – TV-journalisterna. De som rewritar Variety-notiser, skriver kortjobb intill TV-tablån eller försöker tycka till i TV-krönikor.

Jag kan hålla med den som inflikar att Dagens Nyheters Johan Croneman är förstklassig. Men han är unik i så måtto att han i egenskap av stjärnstilist nöjer sig med att skriva i tidningens lägst värderade spalt. I synnerhet som han, ur TV-journalistisk synpunkt, inte utgör något undantag: han är ingen specialist, förefaller ofta okunnig även om större TV-kulturella strömningar.

Problemet är inte Croneman, utan att en dominant som DN – som lever på kvalitet och kunskap – i samma stall av TV-krönikörer har en fnöskig filmprofessor som tolkar tidens internationella TV-tecken enbart utifrån vad svenskkanaler råkat importera för dagen (Leif Furhammars specialare är att, efter att ha sett en sedan länge nedlagd USA-serie om låt säga en klärvoajant kanin, skriva att ”trenden i amerikansk TV verkar just nu vara klärvoajanta kaniner”); och en total TV-analfabet som Elin Jönsson (som i somras byggde en redan legendarisk kamikazekrönika på att hon varken hört talas om regissören Tim Burton eller har ens baskunskaper i TV-komedins historia).

Nu kan ju inte just Jönsson hjälpa att hon inte vet nåt om TV. Felet är att DN, som har avancerat specialiserade redaktörer för provinsiell dans och teater, inte ser till att anställa en enda TV-krönikör som kan mer om modern TV-kultur än den genomsnittlige läsaren.

Dessvärre handlar detta inte om enstaka krönikor, utan om ett förstockat ointresse in i minsta notis. De senaste exemplen var när DN-kulturen häromveckan hade ett par nyhetstexter om de djupt intressanta nya amerikanska TV-serierna Starved och Over There. I båda fallen ironiserade skribenten, utan att ha sett serierna, över att de producerats av systerbolag till fascistoida Fox News. Den okunnige läsaren gavs bilden av en högerspökande mediekoncern som spyr ur sig propaganda i alla de former, och vars dramaserier tangerar dokusåpor (Starved) eller misstänks vara politiska beställningsverk (Over There). Sanningen är den motsatta: de berörda Fox-bolagen FX och Fox Broadcasting, som svarar för en imponerande mängd konstnärlig TV-produktion, och som går emot strömmen genom att överge dokusåpor för skriven TV-dramatik, är på konstant kollisionskurs med Fox News (som exempelvis satiriserats grymt i Fox-serien The Simpsons).

Att Starved skulle kunna vara en lysande samhällssatir om kroppsfixering, och att Bush i själva verket avskyr den realistiska Irakkrigsskildringen Over There (en grandios återkomst av legenden Steven Bochco), föresvävar inte skribenten, som i stället för att faktakolla ville visa sig duktig inför kollegerna på Idé & Kritik och mala på om imperialismens Amerika.

Det märkliga är att ingen chef bryr sig. Att det inte verkar finnas någon som helst interndiskussion om missförhållandena. Man undrar vem DN-kulturen tror att de skriver sina TV-grejer för – folk som inte heller är särskilt intresserade, som bara vill få ett par fördomar bekräftade om amerikansk ”såpa-TV”?

Ändå är DN, tack vare en enskild skribent utanför TV-redaktionella ramar, Nicholas Wennö, bäst i Sverige på TV-kultur. Snacka om svart i rutan.

Tipsa en vän

Kommentera [13]

  1. Joakim Carlsson | 16 aug 2005, 15:13 #

    Scudmissil i glashus
    Av Joakim Carlsson

    Kjell Häglund är den siste i svensk press som ska anklaga andra krönikörer för hafsjobb. Hans ansträngningar att skriva om fotboll har ofta präglats av en okunnighet som han försökt dölja genom att avge kategoriska omdömen. Han är bland annat mannen som ett par månader innan dam-VM 2003 dömde ut svensk damfotboll och det faktum att den fick förekomma i SVT:s Fotbollskväll. “Någon borde ta damfotbollen och slänga tillbaka den i verkligheten, ut på marknaden, tillbaka till Jitex och Öxabäck; då svensk damfotboll var bäst i världen för att den krävde blod och tårar av eldsjälar”, skrev Häglund då. Som en och annan minns spelade Sverige den sommaren VM-final och tog silver inför en svensk TV-publik på 3,8 miljoner svenskar. Så mycket koll hade Häglund då. Uppenbarligen hade han inte ens tagit sig tid att erinra sig att Sverige tog EM-silver 2001 innan han spydde sin galla över företeelsen, för i så fall hade han vetat att man inte behövde gå tillbaka till “Jitex och Öxabäck” för att uppleva en tid då svensk damfotboll tillhörde världstoppen.
    Hafsverk? Definitivt.

    Ännu värre är dock hans krönika om U21-landslaget i årskrönikan Fotboll 2002”. Att Göran Göransson misslyckades som förbundskapten för U21-landslaget kan man bara hålla med om. Men för Häglund räckte det inte att konstatera detta med hjälp av fakta. Han använde istället en obekräftad ordväxling från ett omklädningsrum i början av 1980-talet för att riktigt visa vilken elak person Göransson är, varefter invektiven haglar genom hela krönikan. “För mig är helvetet en lagledarbänk med Göran Göransson, djävulsröd i ansiktet och med eldgaffeln riktad mot hela svenska folket”, skriver Häglund som också kallar Göransson för “U21-Belsebub” och “svensk fotbolls general Kurtz”.
    Inte heller i övrigt höjer sig krönikan över vad en 13-årig insändarskribent i Buster kunnat åstadkomma när det gäller fakta och analys. “Svensk fotbolls reaktionära småländska sosseanda” ges skulden för Göransson härjningar, en djupsinnig slutsats utan minsta stöd i verkligheten eller ens Häglunds egen text.

    Hafsverk? Om! Åtminstone hoppas jag verkligen det. Om Häglund verkligen tänk igenom den texten innan han publicerade den, är det ännu värre.
    Jag läser inte det Kjell Häglund skriver längre. Det förefaller meningslöst så länge det finns folk som har kunskaper om sitt ämnesområde. Men det har länge retat mig att Journalisten betalar en så pass undermålig skribent för krönikor i medlemstidningen. Att mina pengar går till att betala en skribent vars uppfattning är mig fullständigt likgiltig, eftersom han ändå inte bryr sig om att underbygga sin åsikt med fakta.
    Men när jag såg en rubrik som antydde att han, av alla människor, anklagade andra journalister för hafsverk, kunde jag inte länge hålla tyst. Någon måste påpeka att det är olämpligt att fyra av en scudmissil i ett glashus.
    Och Kjell Häglund kunde, av vad jag läst av honom, lika gärna hetat Kjell Hafsverk.

  2. Kjell Häglund | 16 aug 2005, 16:10 #

    Om läsförståelse
    Av kjell Häglund

    13-åriga Buster-läsare som skriver insändare om “U21-Belsebub” låter fantastiskt!

    Men, du, allvarligt. Du citerar ur krönikor utan att nämna vad de handlar om. Varför tyckte jag att damfotbollen stod inför ett problem? Det hade ju inte ett skvatt med att de tagit EM-silver att göra. Det vore hederligare av dig att först försöka förstå vidden av en tes innan du dömer ut den som ettt “hafsjobb” ”“ jag har säkert gjort sådana också, men ingen av de krönikor du nämner här var sådana. De var minutiöst researchade och genomtänkta (omklädningsrumsstoryn var för övrigt direkt bekräftad av flera spelare ”“ och Göransson själv fick se den innan den gick i tryck, utan att ha några invändningar).

    Och, på tal om “hafsjobb” ”“ själv spyr du hatisk galla över en person du inte ens läser?
    Missilen är din, glashuset likaså.

  3. Göran Norén | 17 aug 2005, 18:01 #

    TV-journalistiken ”“ ett hafsjobb
    Av Göran Norén

    Kjell Häglund handen på hjärtat tror du någon bryr sig om vad som skrivs om olika TV-program?

    Jag tror inte det beror på skribenternas inkompetens utan därför att kultureliten anser sig själva stå över TV som media. När ingen av kulturens giganter bryr sig nämnvärt varför skall då tidningarna betala ut dyra pengar för en proffstyckare? Oavsett vad den kunnige skribenten uttrycker kommer det som publiceras om TV-program att hamna som fiskrensupptagare.
    Film och teater har länge haft duktiga och kunniga personer som analyserat allt som tänkas kan runt, på och vid sidan av dessa skådeplatser.

    Proffstyckare inom just dessa genrer har emellanåt rönt stor uppskattning, men inte av menigheten utan av kultureliten. Jag tror att alla proffstyckares stora dröm det är, att få frottera sig med det klientel som bestiger tiljorna, agerar framför kameror eller regisserar. Det ger status i en liten inavlad grupp, men det gör varken från eller till vad dessa uttrycker i tal eller text för allmänheten!

    Kjell Häglund varför engagerar du dig i vad som skrivs om TV och av vem? Visst engagerar detta medium massor av människor, men jag tror att de väljer program efter eget förnuft och intresse. Därför är det egalt vem som skriver analyserande texter och påståenden. Jag förstår inte varför något media över huvud taget anställer personer med uppgift att tycka till s.k. professionellt, om konsten alla irrgångar, allt från TV till akvarellmålning. Låt mänskligheten få uppleva själva och se till att tidningarna gör en kultursida där vanligt folk får komma till tals. Kostnaden för en sådan sida vore marginell i jämförelse, men ”feedbacken” kanske vore mera värd för den skapande församlingen. Värdet av proffsens tyckande är nog ofta lika med noll eftersom ingen tar dem på allvar, varken läsarna eller konstutövarna!

    Jag tror, att förståsigpåare som vill ha monopol på att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt i konstens värld är ett släkte på utdöende.

    Med vänlig hälsning

  4. Joakim Carlsson | 18 aug 2005, 00:12 #

    Mer hatisk galla…
    Av Joakim Carlsson

    Några konstateranden:

    1: Du framstår som löjligt ömhudad när du påstår att jag spyr “hatisk galla” över dig. Vad ska man då kalla det du spydde över Göran Göransson?

    2. Du hävdar idag att Göransson inte hade några invändningar mot “omklädningsrumsstoryn”. I den publicerade texten står det att han förnekade den. Det vore klädsamt om du åtminstone var överens med dig själv om hur det egentligen var.

    3: Jag skrev att jag inte längre läser det du skriver. Jag har alltså slutat läsa dina texter, vilket innebär att jag en gång i världen har läst vad du skriver. Klaga inte på andras läsförståelse när du själv inte kan läsa innantill.

    4: Tesen i din text om damfotboll var att den fick en massa massmedial uppmärksamhet och politiskt stöd som inte var sportsligt eller på annat sätt motiverat. Du efterlyste att den skulle verka på marknadsmässiga villkor, annars skulle folk vända sig mot den på grund av att den skulle förknippas med gnällighet och politisk korrekthet.

    Det var en korkad tes. Intresset för damfotboll på elitnivå vid den tiden berodde främst på det kommande VM:et. Hade det gått dåligt, hade damfotbollen fallit ner i den massmediala törnrosasömnen igen och det hade ingen feministisk politiker i världen kunnat göra något åt.
    Att damfotbollen kom in i SVT:s “Fotbollskväll” (något som verkligen retade gallfeber på dig) var alltså följden av det kommande VM:et. SVT skulle också sända ett antal matcher. Därmed var det intressant att låta tittarna bekanta sig med de svenska profilerna. Gjorde de det var chansen större att de skulle titta på VM-sändningarna. Enkel matematik.

    Det lustiga är att en självutnämnd media- och idrottsguru som du missade den verkliga poängen: Nämligen att TV, speciellt kommersiell TV, hoppades på ett stort genombrott för damfotbollen på alla nivåer. Digital-TV var på gång, det skulle finnas massor med sändningstid att fylla. Ett genombrott för damfotbollen var något som de kommersiella krafterna (speciellt TV 4) önskade av marknadsmässiga skäl.

    5. Din tes i texten om Göransson var uppenbarligen att de svenska ungdomslandslagen sköttes av folk som förstörde talanger istället för att utveckla dem. Du drog alla ledare, utom Nisse Andersson, över en kam. Det var en synnerligen tveksam och helt obevisad tes. Svensk fotboll har, historiskt sett, förädlat ovanligt många talanger till färdiga storspelare de senaste tio åren.
    Att Göransson inte var någon bra förbundskapten för U21-landslaget håller jag med om, men i hans fall vänder jag mig mot att du använder invektiv istället för bevisföring.

    Kort sagt: Vi kan i de här fallen konstatera att dina teser var ohållbara, och att du försökt dölja minimal research och kunskap bakom kategoriska påståenden och direkta förolämpningar.

    Att då skriva om andra journalister att de gör hafsjobb är bra magstarkt. Det var bara det jag ville påpeka.

    Till sist: Om det du skrev om Göransson var minutiöst genomtänkt är jag väldigt glad att jag slipper läsa dina slarvigt ihopkomna alster. Anser du det försvarbart att ta till sådana överord om en dålig fotbollsledare, vad har du då att ta till när det gäller diktatorer och krigsförbrytare?

    Med vänlig hälsning

  5. Kjell Häglund | 18 aug 2005, 10:19 #

    Ett sista svar till Joakim
    Av Kjell Häglund

    Joakim, meningen med kommentarfunktionen är att diskutera ämnet i den aktuella krönikan. Att du ser den som en väderkvarn att anfalla med lans bjuder jag gärna på. Men, nästa gång du skriver ett inlägg som är längre än den sammanlagda, gamla sportkrönika du fixerat dig vid och spyr galla över, kan du väl skriva in min ursprungliga text i stället (du verkar ju kunna den utantill), så att det framgår att jag inte är någon damfotbollshatare utan tvärtom.

    Vad som upprörde mig i krönikan, och vad du undviker att citera, är att SVT:s Fotbollskväll inte satsade något på daminslagen. Ingen grafik, inga analyser, “Rit-Ola” tog paus. Kvar fanns bara glåmiga bilder på läktare med 250 betalande åskådare. Dessa inslag gjorde damfotbollen mer skada än nytta, varför jag skrev en krönika med det provocerande budskapet “ta bort damfotbollen från Fotbollskväll”. Tesen var, i korthet: damfotbollen höll på att bli offer för sin egen hype. Vilket jag anser fortfarande gäller, om man tittar på Sveriges internationella kräftgång och de alltjämt usla publiksiffrorna här hemma.

    Och vad gäller Göranssons tid som U21-kapten, som jag skrev två krönikor om, så kan jag ju tillägga att båda två senare kom med i Svenska Fotbollförbundets årsbok.
    OK, det är väl kul att gamla krönikor fortfarande kan vara aktuella, men vill du tjafsa mer om dem så är du välkommen att maila mig på kjell.haglund@ttg.se.

  6. Joakim Carlsson | 19 aug 2005, 00:42 #

    Några avslutande ord till Kjell Häglund
    Av Joakim Carlsson

    1: Jag väljer själv i vilka forum jag vill föra debatt. Den som modererar detta forum får bedöma inläggens relevans.

    2. Jag har drivit en tes härinne, nämligen att man inte ska döma ut andras texter som hafsjobb när man själv bevisligen producerat sådana. Detta har i högsta grad med din aktuella text att göra eftersom det handlar om din trovärdighet.

    3. Återigen påstår du att jag spyr galla över dig. Men du svarar inte på vad man ska kalla din tillmälen mot Göran Göransson. Jag tycker det är ganska belysande för hur du ser på dig själv och på dem du skriver om.

    4. Du svarar inte heller på det faktum att du inte ens är enig med dig själv om fakta kring publiceringen av “omklädningsrumsstoryn”. Också rätt belysande.
    Jag hade hoppats att du möjligen kunde ha visat ett uns ödmjukhet och självdistans. Men det var uppenbarligen för mycket begärt…

    Med vänlig hälsning

  7. Kjell Häglund | 19 aug 2005, 11:09 #

    Svar
    Av Kjell Häglund

    Omklädningsrumsstoryn var bekräftad av närvarande spelare. Det var spelarna som blev drabbade. Förstår inte vart du vill komma med detta. Göransson mindes inte incidenten ”“ det gjorde de andra. Alltså gick den att skriva om, men precis som du själv påpekar flikade jag också in att Göransson själv förnekade att han skymfat den nye, yngste spelaren i laget.

    Jag anser inte att det är fel att återge en relevant historia som flera närvarande bekräftat, oavsett om någon annan förnekar det eller säger sig inte minnas, i synnerhet inte om man även inkluderar invändningen i texten.

    Och det här med att “spy galla”. Det du kallar “invektiv” är harmlösa ord som “U21-Belsebub”, vilket stod i samma stycke som jag skrev om Göranssons “eldgaffel riktad mot hela svenska folket” och allt vad det var. Detta handlade om hur Göransson närmast triggades av trycket från media och publik att ta ut offensiva spelare, och i stället grävde ner sig i defensiv negativism. Att bara skriva detta, rakt av, är inte att skriva en magasinskrönika. Jag sökte stilistiska grepp som skulle skildra det drastiska i hans hållning, och jag använde mig här (och väldigt ofta, över huvud taget) av en klassisk tvåplanshumor ”“ dels med oneliners som anspelar på varandra (djävulsgrejen i detta fall), dels humorn som uppstår i konsekvensen av argumentationen (att den flödar på i en enda, snäv riktning, inom ett och samma stycke).

    Jag spyr inte galla i mina krönikor, de är inte skrivna i hat eller ilska. Passionen jag känner är för sakämnet, argumentationen, tesprövandet och språket. Dina inlägg här är däremot skrivna utan lust, det är ett plågat, hatiskt språk. Det är att “spy galla”.

    Problemet för dig är att du varken fattar humorn eller den här typen av prövande teser. Du tror att en krönikör alltid skriver exakt som den tycker personligen. Inom anglosaxisk kolumnistik ”“ du kan ta A.A. Gill i Sunday Times som ett av de bästa exemplen ”“ är traditionen tvärtom att teser är något man PRÖVAR. En spännande, ofta provocerande tanke som man löper hela linan ut med ”“ och givetvis utan att den får bli tråkig. En riktigt bra krönika ska vara en argumentationsteknisk show, dess centrala funktion är att fullända en hård tes inom sina egna ramar av konsekvens. Detta är exakt vad jag gör i mina krönikor, och jag gör det grundligt.
    Det är alltså inte ett “hafsjobb” när jag, för att ta ett av dina exempel, prövar tesen att svensk damfotboll fallit offer för sin egen hype när den inte lyckas höja usla publiksiffror trots massor av mediafokusering; när jag kritiserar SVT:s Fotbollskväll för att däremot göra ett hafsjobb i sin bevakning av damfotbollen, och när jag vänder argumentationen åt andra hållet i själva vinklingen av krönikan: “Bort med damfotbollen från Fotbollskväll!” En utmanande, riskabel vinkling som ändå fulländade formen. Krönikan var definitivt för komplex för mitt eget bästa, men det ingår i jobbet. Jag är fortfarande stolt över den.

  8. Joakim Carlsson | 19 aug 2005, 17:43 #

    En plågad och hatisk mans sista ord
    Av Joakim Carlsson

    Jag trodde faktiskt diskussionen var avslutad, men lite mer galla tror jag nog att jag kan spy ur mig på mitt plågade och hatiska sätt.

    Jag måste säga att jag älskar när man argumenterar på den pompösa nivå du gör nu. Istället för att läsa vad jag faktiskt skriver och bemöta det, kör du med ett av dina svepande kategoriska omdömen: “Dina inlägg här är däremot skrivna utan lust, det är ett plågat, hatiskt språk”. Det är inte möjligen så att alla som kritiserar Kjell Häglund har ett “plågat, hatiskt språk” och “spyr hatisk galla”, medan de som klappar dig på axeln skriver alldeles förtjusande svenska?

    Teser ska som Häglund mycket riktigt hävdar, prövas inom krönikans form. Krönikören måste testa invändningar och åsikter som man inte personligen delar. Problemet med damfotbollskrönikan är att den skrevs för att vara provokativ ”“ men hade inget fotfäste i verkligheten. Därför är och förblir den ett hafsverk.
    Det är riktigt att SVT inte lade ner några jätteresurser på bevakningen av damfotboll i Fotbollskväll, men att det var med och kommenterades var ett viktigt steg. Som jag tidigare på påpekat närmade sig VM och TV var antagligen angeläget att bygga upp intresset inför det. Det perspektivet saknas helt i din krönika. Du föredrar en betydligt mer lättköpt slutsats (“Mona Sahlin-lobbying på SVT”), som möjligen varit intressant om den hållit för en prövning mot alla relevanta fakta.

    För övrigt: Publiksnittet i damallsvenskan har gått från 339 personer år 2000 till 1127 personer år 2004. När du ännu idag påstår att man inte lyckats höja publiksiffrorna är det således nonsens.

    När det gäller “omklädningsrumsstoryn” är du nu tillbaka på att Göransson förnekade incidenten. Nyss hade han inga invändningar mot hur du beskrev den. Båda de påståenden kan inte gärna vara korrekta.

    Du tycker också att historien är relevant, men den härstammar alltså från Göranssons tid som spelare, långt innan han blev förbundskapten. Hade det inte varit bättre att ta en aktuell incident från hans tid som förbundskapten? Om du gjort den minutiösa research som du påstår och Göransson nu hade en sådan personlighet, kan det inte ha varit några problem att ragga fram en ännu mer illustrativ historia. Istället förlitar du dig på en nästan 20 år gammal händelse för att ge en bild av personligheten hos någon som du kallar “U21-Belsebub” och “svensk fotbolls general Kurtz”.

    För övrigt hävdar du att det du skriver präglas av humor. Jag erkänner att jag har svårt att upptäcka det. Det du kallar för humor har samma precision som en atomforskare i tumvantar.

    Det här är mitt sista inlägg, oavsett om Kjell Häglund väljer att svara eller inte. Jag tycker att diskussionen har bevisat det jag hela tiden har hävdat: Det ÄR olämpligt att avlossa scudmissiler när man själv sitter i glashus.
    Ha det bra i glashuset, Kjell!

    Med plågad och hatisk hälsning

  9. Kjell Häglund | 19 aug 2005, 21:39 #

    tack, tack
    Av Kjell Häglund

    “Atomforskare i tumvantar” och “scudmissil i glashus”… okej, jag förstår nu vilken sorts krönikehumor du går i gång på, och jag är tacksam för att den inte är min.

    Incidenten i omklädningsrummet ”“ Göransson förnekade den, men invände inte mot publicering. Jag börjar bli lite imponerad av din meningslösa envishet i att komplicera detta i inlägg efter inlägg.

  10. Per-Erik Winberg | 19 aug 2005, 23:37 #

    Tjöta!!!
    Av Per-Erik Winberg

    Joakim!

    Oavsett vad som hänt i olika omklädningsrum så hade det varit klädsamt (!) att se dig uppmärksamma Häglunds invit till debatt i en mer privat sfär. Där ni dessutom kan kasta lite paj utan att det skvätter konstigheter på oss som ENBART är intresserade av det ursprungliga ämnet i krönikan. Jag jobbade som TV-journalist på GP under större delen av 1990-talet, och ville gärna läsa kommentarer om det som Häglund tar upp, nämligen TV-journalistikens obefintliga värde hos kollegor och ledning.

    Hundra spänn på att du egentligen tycker att Häglunds krönika är bra och relevant, men du har nåt gammalt skavsår från nån damfotbollsmatch som vägrar läka. Eller?

    Nå, vad tycker du om TV-journalistiken, Joakim? Och vad tycker ni andra? På GP har den minimerats till en cicero, känns det som…

    Hilsen

  11. Konrad Olsson | 22 aug 2005, 21:53 #

    Vem är Joakim Carlsson?
    Av Konrad Olsson

    Kjell Häglund är en av Sveriges största stilister och får följdaktligen skriva i publikationer därefter. Att Journalisten betalar honom för det förefaller självklart.

    Att kalla honom “undermålig skribent” är som att säga detsamma om Mats Olsson – bottenlöst! Speciellt då han, i den aktuella krönikans fall (dvs den som publicerats här på Journalisten), har en enorm kunskap om sitt ämnesområde. Något han visar med bravur på weirdscience.se.

    Så vem är Joakim Carlsson?

  12. David Stillberg | 23 aug 2005, 01:34 #

    Snacka om lågstatus
    Av David Stillberg

    Jag försökte hitta Elin Jönssons krönika på DN:s hemsida (alltid skoj att läsa alster där folk gör bort sig), men lyckades inte hitta ett dyft. Inte en enda tevekrönika över huvud taget. Är det så illa att DN inte lägger ut dylika? Eller är jag dålig på att leta?

  13. John E THelin | 26 aug 2005, 16:23 #

    Wennö?
    Av John E Thelin
    Jag har svårt att ta honom på allvar sen han skrev om Samuel L. Jacksons “luftlågeögonblick” tidigare i somras.

    Den sortens vilja att fabulera fritt när man inte riktigt hänger med är bland det farligaste en journalist kan befatta sig med.

Kommentarer är stängda för denna artikel.

Nytt om folk

Noterat RSS

  • » Julian Asange i New Yorker

    Ingen är hetare i medievärlden än den vandrande läckan Julian Asange, som i sitt arbete för Wikileaks vandrar den tunna tråden mellan idealism och flagrant illojalitet, mellan världssamvete och brottslig förrädare. Han intervjuades i en våldsamt lång intervju New Yorker i juni. Där sade han sig drivas av viljan att avslöja orättvisor än av att återge en balanserad framställning av händelserna.

Frågan

Följer du nyhetsflödet under sommaren?

Ja, lika mycket
Nej, inte lika mycket
Inte alls

Se resultat

Grodor

Senaste numret

RSS & Nyhetsbrevet

Få Journalistens nyheter direkt i din RSS-läsare eller e-postlåda!


SJF