Ola Wong: Lokalbefolkningen reduceras till statistik

5 januari 2005

Min vän Maria Henoch överlevde katastrofen med ett hårsmån. Tack och lov! Nu, måndagen den 3 januari, är hon tillbaka från Sri Lanka och hon är
upprörd.

Min vän Maria Henoch överlevde katastrofen med ett hårsmån. Tack och lov! Nu, måndagen den 3 januari, är hon tillbaka från Sri Lanka och hon är upprörd.

När hon följt västerländska medier veckan efter katastrofen har det verkat som om tsunamin mest drabbade turister i Thailand. “Hur fruktansvärt det än är för de överlevande turisterna kan de åtminstone åka hem och bli omhändertagna av kristeam. De jag lämnade på Sri Lanka har förlorat allt, ägodelar, inkomstmöjlighet och familj.

Maria Henoch berättar hur hon och vännen Raja flydde för sina liv från stranden vid Unawatuna upp på ett berg. De mötte andra chockade turister på vägen – och hotellpersonal som bar turisternas bagage. Hotellpersonalen hade förlorat sina hem och troligen familjemedlemmar. Ändå – som en ryggmärgsreaktion – fortsatte de att bära bagage. Tillsammans med en grupp utlänningarna fick de komma in i ett hus hos en familj som tog hand om dem.

“Lokalbefolkningen behandlade oss fortfarande som gäster. Mitt i all misär tog de ändå hand om turisterna och gav oss husrum och mat. Efter två dagar uppe i bergen lämnade Maria och de andra turisterna Unawatuna, många med fruktansvärda trauman av att ha förlorat anhöriga och kära. Kvar finns de som inte har någonstans att ta vägen, som måste stanna på en plats där dricksvattnet och maten håller på att ta slut.

Piryantha Boyteju har sökt tillflykt i ett lokalt tempel. Han jobbade som servitör vid en restaurang på Unawatuna. Vågen kom, tog hans fru, skadade hans barn och förstörde hans hem. Det finns ingen som orkar stödja och trösta honom. För alla i hans omgivning är i samma situation.

Munkarna har börjat slänga ut de nödlidande eftersom de börjat slåss om maten. Det rapporterar den australiensiska radiostationen ABC.

Jag, liksom många andra i utlandet, har följt den svenska rapporteringen via de stora tidningarnas hemsidor. Där har svenskar varit de som fått utrycka känslor av sorg och saknad. Det är på ett sätt självklart efter den största katastrofen i svensk modern historia. Tusentals svenskar har drabbats av bottenlös smärta och sorg, ilska mot myndigheter och oro, blandat med det vacklande hoppet att ens älskade, vän, barn, släkting, har överlevt.

Svenska journalister på plats har gjort ett fantastiskt bra arbete med att beskriva det! Men följden av att så stor del av fokus har lagts där är att den överväldigande majoriteten av offren – lokalbefolkningarna – har reducerats

till statistik. Jag läser dn.se den tredje januari. Sidtoppen har rubriken: Många saknade avförda – UD:s siffror ännu osäkra. Artiklarna därefter är i tur och ordning:

  • De första omkomna snart till Sverige
  • Fler ambulansplan till Arlanda
  • Medresenärer hjälpte de ensamma barnen
  • Ny styrka från Räddningsverket till Phuket

Först på sjätte plats, under en bild från Phuket, kommer artikeln om de platser som drabbats hårdast. Och det är en statistikuppräkning: “Minst 144.000 döda – lika många saknade.” DÖDSTALEN STEG DRASTISKT på måndagsmorgonen då det indonesiska hälsodepartementet höjde den officiella siffran för omkomna i den indonesiska provinsen Aceh på norra Sumatra med mer än 13.000.

Land – Döda : Indonesien: minst 94.000, Sri Lanka: minst 30.000, Indien: minst 15.000, Thailand: minst 5.000”

Det är i stort sett en ganska rättvis bild av hur den totala svenska medierapporteringen på nätet varit ända sedan det stod klar hur många svenskar som fanns bland de drabbade. Utländska medier har låtit offer som den thailändska fiskaren Surin Chootham berätta hur ‘farang’ utlänningarna har prioriterats i hjälparbetet. Surin Chootham säger till brittiska Guardian på söndagen att de thailändska myndigheterna ägnar sina resurser åt att leta efter kropparna av döda utlänningar istället för att hjälpa honom och andra thailändska nödställda. ¨

Surin Chootham kan inte längre stå på sina ben. Han har förlorat sin fru, sin syster, sitt hem och sin fiskebåt i vågen. Ingen har tagit hand om honom. Röjningsarbetet har inte ens börjat i hans förstörda hemby Ban Nam Khemhas, 30 kilometer norr om Khao Lak. Gud vet hur många av de över 5000 byborna som ligger kvar under bråten.

Under tiden sorteras liken efter hudfärg på Khao Lak. Västerlänningarna anses värda att identifiera i en process som kan ta månader. Trots oro att de kan sprida sjukdomar. Stora resurser läggs på att frakta in kylcontainrar för att bevara de vita liken. De bruna och gula bränns direkt utan identifiering. Vid en tidpunkt då världen skulle behöva stå mer samlad än någonsin. Oavsett hudfärg och nationalitet.

Ola Wong

Arvodet för denna artikel går till Röda Korsets arbete för tsunamins

offer.

Kommentera [7]

  1. Merete Grut Conteh | 5 jan 2005, 15:50 #

    Skrämmande diskriminering
    Av Merete Grut Conteh

    Ola sätter fingret på en öm punkt. Det är omöjligt att inte drabbas av tankarna på hur svårt det måste vara för anhöriga vars saknade inte har ett västerländskt utseende – det gäller ju också svenska och andra europeiska medborgare – när de som är adopterade, svarta, eller med annat utseende än det “vita” sorteras bort och ingen bryr sig om att identifiera dem!!! Vem rapporterar om detta?Förutom Ola?
    /Merete Grut Conteh

  2. Magnus Berg | 5 jan 2005, 21:24 #

    Vanlig strukturell rasism
    Av Magnus Berg

    Edward Saids bok Orientalism, som jag läser just nu, har väckt upp mitt sinne för rasismen i svenska medier. Det är inte bara nu, i eftersvallet av översvämningarna i Asien, som medierna skiner av självförhärligande rasism.
    Västerlandet och dess kultur är alltid norm när andra samhällen och kulturer ska beskrivas eller rapporteras ifrån. Västerländska ekonomiska intressen avgör vad som är ockupation eller intervention. Västerländska regeringar avgör vad som är terrorism eller demokrati, och vad som är bra för de som bor i till exempel Irak, Afganistan och Colombia.

    Svenska medier upprätthåller det västerländska problemformuleringsmonopolet och vi-dom tänkandet genom att inte låta de “främmande” människorna komma till tals utan filtrerar all information genom “pålitliga” västerländska journalister och nyhetsbyråer. Lokala journalister och nyhetsbyråer som levt och verkat på plats anses inte trovärdiga – av någon orsak…

    Magnus Berg

  3. Victor Estby | 6 jan 2005, 14:52 #

    Bemötande från de stora riksmedierna?
    Av Victor Estby

    Det är typiskt att ingen av alla de journalister som borde känna sig träffade svarar på sådan här kritik. Varför rapporterar man som man gör?
    Vad är exempelvis Jan Wifstrands kommentar?
    Men det är en nödvändig debatt Ola Wong dragit igång, som jag hoppas blir så omfattande att den tvingar de reportrar och redaktörer som borde känna sig träffade att svara.

    Vi journalister har en stor del av ansvaret för hur samhället ser på människor. När ska vi erkänna att vi har det och börja ta det ansvaret på allvar? Eftersom jag arbetar på en tidning som Situation Sthlm kan jag se paralleller till hur den stora delen av övrig massmedia rapporterar om människor i underläge. Människor utan hem har under de år jag jobbat på Situation Sthlm – trots att rapporteringen förbättrats och nyanserats något de senaste åren – beskrivits som någon sorts ufon. Inte som människor som du och jag.

    Bland annat målade Viggo Cavling i DN här om året i en krönika ut hemlösa människor som hopplösa fall.
    Vi var ensamma om att kritisera detta. Så frågan är när resten av mediesverige allvarligt ska börja fundera över den egna människosynen vad gäller fattiga människor i Thailand och i Sverige. Innan dess bör journalisterna inte skriva en rad eller sända en minut.

    Victor Estby

  4. Ulla Wennberg | 6 jan 2005, 21:54 #

    Bara skandinaverna offer?
    Av Ulla Wennberg

    Tack för dina helt sanningsenliga kommentarer. Den verkliga katastrofen har drabbat Sumatra: Aceh, och Sri Lanka. Men de enda som räknas är vita västeuropeer?
    Jag som skriver är inte journalist, men tycker att det ofta är intressant vad som står på Journalistens hemsida.

    Ulla Wennberg

  5. Jan Wifstrand | 10 jan 2005, 22:09 #

    Se hela bevakningen
    Av jan Wifstrand

    Jag ser att Victor Estby frågar efter just min kommentar till Ola Wongs artikel. Vet inte varför jag ska känna mig mest träffad av Ola Wongs kritik, men svarar gärna eftersom synpunkterna är viktiga. Det allra viktigaste att framhålla är att det inte går att skriva en mediekritisk betraktelse med en enda dag på dn.se som underlag.
    Det är naturligt att vi rapporterar väldigt mycket om drabbade svenskar, i många fall är de ju våra läsare. Men vi har också en egen korre på plats i Indonesien, har publicerat många artiklar som handlar om livet för invånarna i Thailand,. helt utan svensk vinkel, och har haft fylliga rapporter från vår samarbetspartner Aftenposten i Sri Lanka. Det är bara några exempel.
    Att inte skriva mycket om de drabbade turisterna i Thailand vore ett publicistiskt svek. Många av dem har haft dn.se som primärkälla för att få veta och förstå vad som pågår.

    Jan Wifstrand

  6. Anders G Bergquist | 16 jan 2005, 08:51 #

    naturligt
    Av Anders G Bergquist

    Det är nog ganska naturligt att svenska medier skriver främst om svenskar.
    Egentligen är det inte konstigare än att Smålandsposten prioriterar Kronobergslän, medan Norrbottenskuriren har betydligt mer om Luleå med omnejd. Det handlar inte om strukturell rasism att man prioriterar sitt eget spridningsområde.

    Det har redan kommit och det kommer att komma många fler hemma hos-artiklar hos drabbade i Sri Lanka och Indonesien när svenskarna är avhandlade. Det är jag beredd att sätta en slant på.
    /Anders G Bergquist

  7. Kim Strömbäck | 9 feb 2005, 22:50 #

    Så bra!
    Av Kim Strömbäck

    Riktigt bra skrivet, många av mina egna tankar…
    Viktiga frågor tas upp, fakta som inte visas i andra media, den är jättebra den här texten!! Verkligen! Läste upp den för många släktingar och vänner, den är verkligen tänkvärd! Bra gjort Ola!
    /Kim Strömbäck

Kommentarer är stängda för denna artikel.

Nytt om folk

Noterat

  • » ÖP fick ingen OS-biljett

    En stor del av OS-truppen kommer från Östersunds-Postens bevakningsområde. Men ändå skickar tidningen inte en enda journalist till OS i Vancouver. Ansökan om ackreditering skulle ha varit inne redan för två år sedan och det missade tidningen, skriver Medievärlden.

    Sportchefen Stefan Nolervik tycker att situationen är "jättejobbig". Men han är ändå hoppfull. På frågan om hur han tror att det kommer att gå för Jämtlandshoppen svarar han: "Bra. Av de elva svenska medaljerna blir det sex folk härifrån står för."

     

     

  • Läs fler. RSS

Frågan

Kan du tänka dig att jobba i ett bemanningsföretag?

Ja
Nej
Osäker

Se resultat

Grodor

Fler grodor

Senaste numret – e-tidning

http://212.247.176.16/journalisten/

Prenumerera

RSS & Nyhetsbrevet

Få Journalistens nyheter direkt i din RSS-läsare eller e-postlåda!


TV & Radio

Publicerat, P1

lördag 6 februari

Mer på TV & Radio RSS

SJF