Måndagsmötet: Kajsa Norell

22 mars 2010

Hur sammanfattar du Gräv 2010?
– Jag tycker att det känns som det bästa någonsin, helt ödmjukt. Som helhet så har vi haft ett skitbra program, inte bara på pappret, utan även välproducerat in i minsta detalj. Mycket på grund av de proffsiga moderatorer som höll i föredragen och som gjorde att varje föreläsning nådde sin fulla potential.

– Det var även en väldig bredd i programmet, i den ena salen så satt folk och grät till Paul Hansen och Pieter ten Hoopens bilder och i den andra salen så satt man och skrattade åt Björn Hägers skämt, säger Kajsa.

Vad var du mest nöjd med?
– Att vi fick till invigningspunkten och gjorde ett avslöjande på scenen tillsammans med Nuri Kino och Augustin Erba. Folk var med på att bjuda på sig själva och världens största journalistiska workshop var ett faktum. Det kom fram en frilansjournalist till mig och sa: "Jag åkte på gräv och spräckte min årliga budget, men bara Nuris och Augustins framträdande på scenen var värt varenda krona."

– Jag var även nöjd med att min bebis klarade av helgen så tappert. Han sov mest, forstätter hon.

 Vad gick inte lika bra?
– Ja du, det skulle väl vara att kaffemaskinerna gjorde så att proppen gick om de pluggades i samtidigt. Så folk med kaffeabstinens fick lida i onödan. I ett sådant här projekt så är det ju enormt många pusselbitar som ska falla på plats.

Vad var jobbigast?
– Att datorsystemet hängde sig när alla anmälda skulle checkas in.

Hur känns det i dag när helgen är över?
– Jag känner mig helt utmattad men jättelycklig. Jag är notorisk på att anta utmaningar, men nästa gång får det vara något större eller svårare. Men allt är inte riktigt över ännu, vi måste fylla i listor från festen och hämta tidningar på radiohuset, sen ska jag sitta i en fåtölj och amma och dricka kaffe latte i flera månader.

Någon anekdot från årets evenemang?
– När jag satt och pratade med Jan Guillou i telefon inför hans debatt med Thomas Mattsson så hade jag min bebis över axeln, och jag var ju lite nervös då för att allt inte skulle falla på plats. Mitt under samtalet så bestämmer sig min son för att bajsa ljudligt, jag kände mig tvungen att förklara att det var mitt barn som lät, varpå Guillou svarade:

– Ja, jag förstod det, jag vet faktiskt hur barn låter.

                                                                                               Tomas Ohlsson

Tomas Ohlsson

to@journalisten.se