Maktkampen om morgonsoffan

20 mars 2010

Journalisterna i panelen, Ann Tiberg, chef för TV4s Nyhetsmorgon, och P1 Morgons chef Cecilia Roos, var överens om att politikernas vilja att ställa upp påverkar journalistiken. Krav på vem man ska debattera mot - om alls - är "oerhört vanligt", menade de.

- Det påverkar inte hur inslagen blir, men vilka inslag det blir, förklarade Ann Tiberg.

De bägge pressekreterarna i panelen, Mia Widell hos Mats Odell och Dan Svanell hos Thomas Östros (och tidigare hos en rad S-ministrar), framhöll att politikernas grundinställning måste vara att ta debatten - annars gör man sig själv en otjänst. Förre folkpartiledaren Lars Leijonborg menade att det var en ovanlighet att politiker inte vill synas i medier, medan socialdemokraternas Leif Pagrotsky var klart mer kritisk (framför allt till Alliansens agerande):

- Politiker märker att det lönar sig, debatten stryps när de inte ställer upp. Det är till exempel inte acceptabelt att inga centerpartister vill debattera energipropositionen som läggs fram i nästa vecka eftersom de inte vill riskera frågor om nejröstare inom Centern, menade han.

Ska då en politiker som vägrar debattera mot någon ändå få vara med? Ämnets tyngd avgör, menade Tiberg och Roos: är det tillräckligt viktigt för att höra en ensam minister?

Minst lika svårt som att få politiker att debattera med andra politiker är att få dem att ställa upp mot "vanliga människor", konstaterade panelen. Ann Tiberg berättade att Nyhetsmorgon försökt med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson nästan hela hösten, och tyckte att det är ett underbetyg åt politikerna om de inte kan debattera med vanliga medborgare.

- Det är en otroligt svår situation att reda ut som makthavare, påpekade Leijonborg.

Men Dan Svanell tror att det visst går att komma helskinnad ur en sådan debatt - att visa empati och förståelse kan lindra skadan. Att alltid neka debatter är värre, framhärdade han.

Varför är pressekreterarna/politikerna så svåra då, om politikerna bara tjänar på att ställa upp?

Det handlar ofta om att prioritera och välja bort, blev svaret. Och pressekreterarnas grunduppdrag är trots allt att få ministrarna att framstå i en så positiv dager som möjligt.

-  Det är klart att jag har rekommenderat statsråd att inte ställa upp, medgav Svanell.

Pagrotsky fortsatte att vara kritisk mot medierna. Att politiker inte vill ställa upp i ogynnsamma situationer är helt naturligt, menade han, frågan handlar i stället om hur redaktionerna hanterar det.

- Tidigare kritiserade oppositionen regeringen, nu har ni bytt strategi och skäller på medierna, svarade Cecilia Roos.

- Vi har inte bytt strategi, men vi har ett bekymmer när Mona Sahlin får veta att en debatt är inställd och sedan får se Reinfeldt ensam i rutan, menade Pagrotsky.

Så vem kommer att vinna maktkampen framöver? Tar politikerna tillbaka dagordningsmakten? frågade moderatorn Jörgen Huitfeldt.

- Ja kanske, om vi inte funderar ordentligt på det här nu, sade Ann Tiberg.

Flera i panelen påpekade att sociala medier öppnar för parallella kommunikationsvägar mellan makthavare och medborgare, utan kritiska frågor. Leif Pagrotsky såg en tredje part som vinnare: lobbyindustrin och resursstarka organisationer som hårdsatsar på påverkan.

- Det kommer att fortsätta bölja fram och tillbaka. Varken politiker eller journalister kommer att ge sig så lätt, menade Dan Svanell.

Borde inte redaktionerna berätta öppet om svårigheterna att få dit politikerna? undrade en TV4-reporter i publiken. Jo, när det är relevant, menade Cecilia Roos, och Ann Tiberg svarade att det är en avvägning - man vill heller inte trötta ut tittarna. En tittare som definitivt skulle tröttna är Leif Pagrotsky:

- Journalistik om journalistik är det tråkigaste som finns, sade han.

Hanna Lundquist

hlu@journalisten.se